Det är jävligt konstigt...

... att bevittna ett folkmord medan allt runt om i vardagen är som vanligt. Det känns overkligt. Ett folk stängs in, skjuts och svälts ihjäl. Och världen tittar på. Det ÄR vedervärdigt. Sverige ligger lågt, två partier motsätter sig till och med de mest elementära åtgärderna. Ett som bildades som nazistiskt och ett som kristet. 

Minns de stora fötterna och hotet från hajar...

Morgonens simtur avnjuten. Minns hur det började, det där med simning. Det var vid Holmens badplats, i Norrby. Sjön var Drevviken. Minns de stora fötterna som tillhörde den bistre simläraren som alla var rädda för.

Minns också en sen kväll när jag tillsammans med lekkompisen Bo traskade iväg till Holmen och jag för första gången simmade tjugofem meter mellan två flytbryggor. Månen lyste. Vattnet bar. Som det aldrig gjorde när de där stora fötterna stod på bryggkanten. 

 

Att ogilla auktoriteter, som uppträder med stora fötter, har förföljt mig genom livet.

 

Följt mig har också den magiska känslan av att vara ute på djupt vatten. Det var nog den där kvällen, då månen sken, som jag fick lusten för att simma på djupt vatten. 

 

Det blev en vana, och ibland blev det väldigt långt och rent av dumdristigt. Det finns de som undrat om jag varit riktigt klok när jag dragit iväg rakt ut till sjöss eller havs. 

 

Samma undring har jag själv också haft när hemvägen synts oändlig. Inte minst gällde det en långsimning på Capri, när farsan hade en av sina två semestrar han unnade sig. Rakt ut simmade jag, långt dessutom, bort mot Faraglioni-klipporna. 

 

På hemvägen började jag, när tröttheten föll på, fundera på om det fanns hajar i vattnet. Och om det vore värst att drunkna av utmattning eller att bli uppäten. Minns inte vad jag kom fram till.

En av de mer bisarra simningarna skedde dock i Hjälmaren. Båtmotorn hade kapsejsat, så det var bara att simma med båten på släp. Det skulle surgubben med de stora fötterna på bryggan vid Holmens badplats veta...

 

Bilden från Hjälmaren, mitten på 70-talet. (Fotografen fyller 76 idag, grattis!)

Carmen

Gäst vid firandet.

För 150 år sedan hade Carmen premiär. I Paris. Det hade varit svårt att få någon att spela Carmen, få ville förknippas med henne. Kritikerna var mestadels griniga, tidningar varnade publiken ty oanständig kvinna som huvudroll var icke lämpligt. 

I samband med den 33:e föreställningen dog kompostören Georges Bizet i hjärtsvikt. Vi skola överleva festen.

Habanera, den kanske mest kända slagdängan i operan, var en lätt omgjord ganska välkänd schlager. Tänk så det kan bli... Och toreadorarian ansåg Bizet var smörja...  

Vi firar Carmen ikväll genom en liten Carmenfest. Carmen deltog, i sin 150-åriga form.

Journalister lämnar DN på grund av bristande rapportering om Gaza

  

Två högprofilerade journalister lämnar DN i protest mot hur tidningen agerat när det gäller det som alltfler uppfattar som folkmord i Gaza. Det är strongt gjort av journalisterna.

 

Det hade funnits åtskilliga skäl för fler journalister att protestera också för hur svensk media hanterat säkerhetspolitiska frågor - inte minst frågan om svenska medlemskap i Nato och hur kritiker inte fick ens tiondelen av det utrymme som förespråkarna fick. 

 

Så här skriver jag i ETT JÄVLA TJAT OM FRED: 

 

"Och nog är det märkligt hur "experter" och politiker kommer undan varje uns av kritiska frågeställningar. Det var inte länge sedan stora delar av den svenska politikerskaran med entusiasm i blick meddelade att ett svenskt medlemskap i Nato skulle vara som att ta en försäkring mot att bli anfallet. Nu hävdar samma figurer att Ryssland och Nato kan hamna i krig inom bara några få år. Vilket kan tydas som att vår säkerhet snarare minskat. 

 

Hur kan alla dessa experter – hur de än kovänder – få uttala sig utan att medierna ställer kritiska frågor?"

 

Vidare:

 

"Dessvärre har jag inte hört en enda kritisk fråga från SVT:s säkerhetspolitiske reporter. Tvärtom fungerar han, liksom så många andra, som någon sorts bollplank till det urval av experter man väljer att intervjua. (-) Alla tycks springa i flock, som lämlar. Som om varenda lång tanke vore bannlyst. Som om varenda kritisk fråga vore en säkerhetsrisk."

 

PS! De som lämnat DN är Lisa Röstlund (som för två år sedan tilldelades Guldspaden för sin bok Skogslandet som granskade den svenska skogspolitiken) och Alexandra Urisman Otto (som varit klimatreporter och sagt att tidningen inte beskrivit världen som den ser ut, inte minst utifrån folkmordet i Gaza).

Ett jävla tjat... sorry!

Redan 1999 påbörjades den väg som nu har lett fram till inte bara medlemskap i NATO utan också avtal som ger USA rätten till 17 militärbaser i Sverige. Om det vill jag berätta. Och tjata. Vi har hamnat i en krigskultur där eftertanke verkar vara förbjuden...

"Perfekt för dig som söker djupare insikter i samtidens konflikter och vill förstå fredens värde. En tankeväckande läsning!"

 

"Schlaug visar, ofta spetsigt och med vass penna, hur dolda beslut och retorik steg för steg gjort oss till ett annat land. En viktig bok för att se igenom floskler och dimridåer!"

 

"Utmanar din syn på krig och fred. Schlaug väcker viktiga frågor om militarism och demokrati."

Finns i näthandel, lokal bokhandel och bibliotek. (10% rabatt med koden "birger" vid köp direkt hos Verbal förlag: https://verbalforlag.se/bocker/ett-javla-tjat-om-fred/)

Om att kasta sten i glashus...

I Europa beklagar vi att Trump under så lång tid krupit för Putin. Och liksom blivit förnedrad... Ha, en sådan pajas han är... 

Fin tolkning av...

https://youtu.be/KQ902HiNjfc?si=fY36qelF3JFSEtwP

Vinyl

Vinylparty.... Än ges bra, rå, äkta musik ut på vinyl. Med konvolut och innerpåsar. Stiftet, försiktig landning, snurrade, vända, fundera, äkta ljud. Mer än nostalgi. 

Om konsten att svika

Skriver i Syre här.

Säga vad man vill, men Sverige tycks sakna både heder och moral. Minns ni Sveriges militära verksamhet i Afghanistan? Den var i sig ett fiasko. Och nu består efterskörden av ett moraliskt moras. 

Det gick bra att utnyttja afghaner för att sedan försätta dem i en helvetisk situation. Det är Sverige anno 2025. 

Nu har hotbilden också mot barn vars föräldrar jobbat för den svenska krigsmakten aktualiserats. 

Läs hela krönikan här.

Busch spärras in? I Baltikum?

Internationella domstolen i Haag meddelade idag att stater som inte vidtar lämpliga åtgärder för att skydda klimatet gör sig skyldiga till ett brott ("rättsstridig handling"). 

Bilden av att Kristersson, Busch och Pourmokhtari fälls och hamnar i något av de fängelser i Baltikum dit regeringen avser att skicka brottslingar är ju ganska intressant. 

Nu lär det väl inte bli så, men tanken känns på något sätt ganska stimulerande. 

Som en rättsstridig handling avses bland annat sådant som subventioner av fossila bränslen, och just i den grenen tillhör den svenska regeringen de verkliga brottslingarna. Gängledarna i detta fall tycks vara Åkesson och Busch, medan Pourmokhtari är hantlangaren som mot bra pröjs gärna beter sig.

Sverige beter sig som riktiga skitstövlar...

Sverige har fortfarande inte hjälpt de afghaner, som arbetade för den svenska militären i det meningslösa kriget i Afghanistan, att komma ut från landet. Nu har ytterligare en mördats. Andra länder har ansett det vara självklart att hjälpa sina anställda afghaner. 

Blott Sverige svenska regeringar har... 

Aha-bok...

"Mot alla odds: passade perfekt för badstrand och hängmatta! Bra och tänkvärd tidsbeskrivning i rappa texter! Läs!"

PS! Finns i lokal bokhandel och bibliotek.

Billigast, inkl frakt, på nätet är direkt från förlaget om du uppger koden "birger":  https://verbalforlag.se/bocker/ett-javla-tjat-om-fred/

För 70 år sedan körde James Dean ihjäl sig - och världen var orättvis redan då...

  

 
I år är det 70 år sedan James Dean körde ihjäl sig. Vilket DN påminde om igår. Han var mästare att på film stryka omkring. Det blev inte många filmer. 

Klassisk är en scen från filmen Ung Rebell. Scenen utgörs av att två bilar kör mot ett stup, den som kastar sig ur bilen sist vinner. Medan den andre är en fegis, en kyckling. Tävlingen kallas "Chicken run". Många har missuppfattat och pratar om "chicken race". De har inte förstått innebörden av scenen, förmodligen inte ens sett filmen, aningen obildade... senast hörde jag Ebba Busch missbruka begreppet.

Femtiotalet var länge sedan. Med James Dean, Elvis, Marlon Brando och Marilyn Monroe. Men inte här. Inte i Sverige. När Elvis sjöng Hound Dog så vevade Sveriges Radio ”Valpen där i fönstret” med Alice Babs. När James Dean gjorde det till skön konst att stryka omkring så gick Åsa Nissefilmer för fulla hus i Sverige.

Jag såg inte mycket av Marlon Brandos motorcykel. Jag hörde Snoddas hos Hyland.
Men jag samlade filmstjärnor, så liten jag var. Fick några av brorsan och värnade dem ömt. Det var det närmaste jag kom den stora världen.

På skivtallriken hemma snurrade Kalle Stropp, Lasse Lönndahl och Vill Ni Se En Stjärna med Zarah Leander.

Men så hände det. En dag kom brorsan hem med en stenkaka med Bill Haley. Rock Around The Clock. Då förändrades världen. Jag var sju år.

Jag satt klistrad vid Sveriges Bilradio. Där kunde, om det ville sig, C.G. Hammarlund spela någon enstaka platta med rock´n´roll. Det var där jag hörde Elvis första gången. Det var så osannolikt så jag jublade rakt ut. Morsan kom instormande och undrade vad som hänt. 

Brorsan kom hem med plattan en vacker dag. Det var första gången jag såg Elvis. Omslaget var fantastiskt. Elvis vrålande rakt ut, med gitarren på magen. Elvis i rosa. Presley i grönt. Världen exploderade. Tutti Frutti.

Jag var lycklig.

Så kom VM i fotboll 1958. Jag var nio år. Familjen skaffade egen teve. Men Elvis visades inte i svensk teve. Där visades Lasse Lönndahl och Andy Pandy. Hade inte brorsan försett grammofonen med Elvisplattor hade världen gått under.

Det är så jag minns det. Eller som en vis man en gång sagt:
Wop-bop-a-loom-a-boom-bam-boom tutti frutti
au rutti tutti frutti au rutti tutti frutti
au rutti tutti frutti au rutti tutti frutti
au rutti wop-bop-a-loom-bop-a-boom-bam-boom.

På bio gick en film som hette Jailhouse Rock. Jag stod och glodde på affischerna. Men kom inte in. Dom sa att jag var för liten. Trots att jag införskaffat en stålkam att ha i bakfickan och försökt lägga barret som Elvis med hjälpt av brorsans Brylcreeme. 

Världen var orättvis redan då.

Percy var trots allt inte Elvis

 

Percy Barnevik är död. Vi hade med varandra att göra en enda gång. Jag var språkrör för MP och han var industrigigant. Så här var det:

På ett morgonmöte berättade min mycket kompetente sekreterare Mikke att det var nån halvkonstig figur som sagt sig heta Percy som hade sökt mig flera gånger. Inget efternamn, bara Percy. Mikke hade sagt till honom att det inte bara var att ringa och kräva att få prata med språkrören eftersom deras tidschema minsann var späckade. Dessutom lät denne Percy som någon man borde hålla borta från språkrören – kanske en snubbe som intagit för mycket alkohol eller så. 

Nåja, den där Percy återkom flera gånger och till slut sa Mikke att han kunde ta telefonnumret så skulle jag kanske ringa upp vid tillfälle. Då dristade sig Percy att ge telefonnumret till sin sekreterare. Mikke frågade då efter efternamnet och fick höra att han hette Barnevik. Det vill säga ledaren för storkoncernen ABB.

Till slut fick Percy och jag tag på varandra i telefon och det första Percy sa var att han var kristen, och inte vill göra vare sig människor eller miljö illa. Han var upprörd över att jag – liksom hela den globala miljörörelsen – hårt kritiserat ett dammbygge som ABB var involverat i. Jag hade dessutom offentligt kritiserat honom när han beskrivit miljörörelsen med en rad invektiv. Jag tror han använt ordet ”fascistisk”. 

Vi hade ett samtal om dammbygget, han uttalade sin besvikelse över den globala miljörörelsen men fintade med att säga att han hade största respekt för mig och mitt kunnande. 

Jag påpekade som avslutning på vårt samtal att det nog skulle vara bra om han i fortsättningen skulle presentera sig på annat sätt än bara genom förnamnet. Du är ju visserligen stor men trots allt inte Elvis, sa jag. 

Kanske tog han illa upp, Percy. Dammen byggdes, vad jag minns. Kanske på ett mindre skadligt sätt än man tänkt sig. I så fall tack vare miljörörelsen och de lokala protesterna. 

Dammen låg i Laos, Mekong (Nam-Theun 2).

För drygt 10 år sedan berättade Percy att han hade 120 000 böcker. Vilket utgjorde 5 kilometer med böcker. Men man får ingenting ta med sig när man går.

Vad mer kan man begära... förutom lägre röster 🙂

Vår plats på planeten. Sällskap av lom, mört och abborre. Måsar har käkat kräftor på bryggan. Hundra meter bort byggs en brygga vars tillblivelse vi och andra i viken kan följa på grund av byggarnas oförståelse av att högljudda röster hörs över vatten. Intressanta samtal...  Sommar. Bromsar. Fjärilar och sländor bryr sig inte. Ljummet vatten, lång simtur. Kanot. Kaffe. Gott liv. Samlar inför vintern. Grill i kväll. Bra vin. Vad mer kan man begära? 

Quiz...

 

 Vad visar diagrammet...?

Fråga: Vad visar nedanstående statistik för åren 1945 - 2007?
Svarsalternativ:
A: Antalet (anmälda) skjutna vargar i Sverige
B: Antalet omkomna piloter i svenska flygvapnet
C: Antalet, i lokalpressen omnämnda, besök i Vingåker från någon medlem i kungafamiljen

Svar finns här.

Krig som poesi

 

Läser i DN hur en krigsövning på Gotland beskrivs på följande sätt: 

"Fienden i papp dansar i vinden när de genomborras av ammunition." Poesin kompletteras med uttalanden om att det minsann inte är alla som får skjuta kulspruta med havsutsikt.

Låt mig meddela DN-journalisten och andra som smittats av krigseuforin att det inte heller är alla förunnat att med havsutsikt få dansa i vinden när de genomborras av ammunition för att bli mat för det som brukar kallas likmaskar.

 

Om det inte låter lika poetiskt så kan jag också meddela att krig egentligen inte är poetiskt. Inte likmaskar heller.

 

Men, va fan … Nu ska vi tänka positivt, se det kuliga i tanken att låta genomborrade människor dansa sin dödsdans med havsutsikt. Kriget har banaliserats.

 

”Det är jäkligt kul att det är intensivt nu”, meddelar ung militär i DN, som om det finns glädje i att det pågår krig i Ukraina så det händer nåt även här. 

 

Låt kropparna dansa när de genomborras av ammunition som tillverkas av företag som bidrar till våra pensioner. Åtminstone till oss som inte fått dansa i vinden med havsutsikt.

Jag är oändligt trött på krigsretoriken som maler ner varje uns av eftertanke.

Eftertanke är krigets största fiende.

(Ur Ett jävla tjat om fred)

"Vi vet inte om det är folkmord..."

Israels militärer fortsätter att skjuta människor som hämtar mat i Gaza. 

Att låta det som sker i Gaza få ske är oförlåtligt, bygger på rasism och tömmer västvärldens prat om vår fina världsordning till vad det är värt: inte någonting.

Nostalgi och urkraft

 

Jag var 22 år. Jag och min dåvarande sambo hade flyttat ihop i en alldeles ny och toppmodern lägenhet i Sollentuna Centrum. Högst upp, Malmvägen 4 A. Gigantisk utsikt. 

Från balkongen kunde man se en betongförsedd lekplats med fastmonterat lekmaterial och höra ljudet från motorvägen till Arlanda. Det var för jävligt. Så vi blev en del av gröna vågen. Drog till landet. Lämnade den planerade karriären och idén om fint cv.

Vi  - min dåvarande sambo och jag - hamnade utanför Vingåker i västra Sörmland. Med torrdass och vatten att hinka upp från brunn. Inga pengar men en jättestor tomt med bördig jord. Nu blev det självförsörjning. Byggde hönshus och så småningom skulle marken rymma allt från potatis och grönsaker till får och bikupor med gula bin. 

Läste syndikalistiska Arbetaren och den naturromantiska delen av Land. Höll kylan borta med kakelugn och vedspis.

Mitt i alltihopa skrev Per Gahrton en debattartikel (tack Per!) i DN om behovet av ett miljö- och framtidsparti. En aktionsgrupp bildades. Lokalgrupper bildades. I Eskilstuna av en nittonårig tjej. I Vingåker av mig. Rikspartiet bildades på ett möte i Örebro. Där träffades initiativtagarna från Eskilstuna och Vingåker. Vi blev livskamrater. Fick barn, gifte oss med varandra och partiet. 

Så småningom blev jag språkrör. Hade glädje att vara det, tillsammans med eldsjälen Eva Goës , när vi som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen 1988. Var rör också när vi kom tillbaka till riksdagen 1994 efter att åkt ur tre år innan. Då med Marianne Samuelsson. Fyra år senare var det dags för min sista valrörelse.

Nostalgins minnesbank: De första åren skedde det mesta i partiet helt ideellt. Det fanns amatörer som gjorde stordåd i hela landet. Gräsrötter. Starka. Ogräs i den fyrkantiga politiska trädgårdsmästarens ögon. En del tog lån på husen för att kunna arbeta för partiet, några fick sparken från sina jobb. Miljöpartiet var ett stolt ogräs i mångfald.

Ibland blev det lite amatöristiskt. För den partipolitiska världen var främmande för de flesta av oss. Så småningom blev partiarbetet professionellt utfört av oss amatörer. Då var det nog som bäst på många sätt. När ingen tänkte på karriär, cv eller feta löner. Urkraften i det ideella kan vara enorm. Urkraften i att ingen ens sneglar på cv eller tänker på karriär. Sådant kan försätta berg. 

Tja, det var bara det jag ville säga.

Dr Alban

Barn och barnbarn förgyller tillvaron här på vischan. Frågade en av dem vad jag borde blogga om idag. Dr Alban, var svarat. Struntar i det. Däremot kan jag tipsa om musik av Alban Berg. Här. Inget vidare det heller. Satsar på något bättre imorgon...