Tio år sedan... och hål i huvudet

Tio år sedan Parisavtalet skrevs på. Under stort jubel och stora förhoppningar. Trots att det inte krävdes speciellt stora kunskaper i matematik för att begripa att målsättningen om högst 1,5 graders upphettning aldrig skulle kunna nås, inte 2 grader heller. 

Målsättningarna ryms helt enkelt inte inom en tillväxtekonomi. Och tillväxt är motorn i den globaliserade sentida kapitalismen. Det är därför vi översköljs av livsstilspropaganda i syftet att vi skall konsumera, ständigt konsumera, aldrig vara nöjda. Det är därför modeväxlingarna tvingas fram snabbt. Det är därför tidningar som DN kan skriva om vikten av klimatåtgärder och samtidigt tillåta sida upp och sida ner med annonser som går i rakt motsatt riktning. 

Hela systemet går ut på att omsättningarna ska öka. Som om vi inte fattar att det i varje dollar, euro, krona eller yen finns negativ miljö- och klimatpåverkan. 

Ska vi öka BNP är efter år och samtidigt minska utsläppen tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt skulle det krävas magi. Eller en ny form av ekonomisk tänkande, ett brott mot den sentida kapitalismens strävan efter ökande flöden, ökande vinster, snabbare varuomsättning, snabbare trender. 

Ny teknik då? Visst produceras mycket allt mer effektivt, med mindre insatser av både naturresurser och energi. Men varuflödet ökar och äter därmed upp stora delar av de miljövinster som effektiviseringen bidragit till. Råvaruflödet i form av metaller, mineraler, biomassa och fossila bränslen är groteskt stort. I genomsnitt är dessa flöden 22 ton årligen för en som bor i Sverige. Snittet i världen är 12 ton. Även det groteskt. 

Dessutom blir vi allt fler människor på vår planet, och de som konsumerat måttligt ska nu "få fart på ekonomierna" genom att konsumera mer. Så säger också Tidöpartierna i sin budget, vi ska få fart på ekonomin genom konsumtion. Och Magdalena Andersson, tilltänkt chef för en rödgrön regering, klagar på att Tidöpartierna gör för lite för att "få hjulen att snurra". Dom där hjulen är snarast kugghjul på en stor jävla kross där vi val sönder planeten.

I Sveriges riksdag togs en så kallad klimatlag, minuterna efter att den tagits beslöt samma riksdag att klimatrelaterade åtgärder inte skulle få gå ut över tillväxten. 

När klimatlagen, som inte är en lag, togs av den rödgröna regeringen, med Isabella Lövin som klimatminister, meddelades att "nu måste alla kommande regeringar driva en bra klimatpolitik". Förutom att det var ren lögn så skulle det ju innebära att en regering ledd av moderaterna och beroende av Sverigedemokraterna skulle tvingas minska utsläppen... Har ni sett till något sådant?

Ska vi vara ärliga så tycks de allra flesta inte bry sig särskilt mycket, flygtrafiken ökar stadigt och medierna är fulla av reklam för ökande konsumtion. Den stigande utsläppskurvan fick sig ett hack under pandemin när det som kallas ekonomi gick på sparlåga.  

Vi formligen gräver sönder planeten, lägger betong på levande jordar och inskränker andra arters livsutrymme. Den som inte inser det groteska i detta bör ifrågasätta sin egen tankeverksamhet. Om jag nu ska vara brutalt ärlig.








 

Medan sanden rinner...

Nästa år kommer mina memoarer ut. En del redigering är kvar och tre händelser ska källkontroleras i några arkiv. 

Det har varit en omtumlande resa tillbaks inte minst till Miljöpartiets barndom. Under min första tid som språkrör övernattade jag hos hundratalet miljöpartister runt om i landet och lärde känna "partiets själ" på ett sätt som nog ingen annan haft möjlighet till. Det bli en mestadels munter, stundom sorgesam, berättelse om det som var, det som är och det som nog kommer att bli. Allt medan sanden rinner genom timglaset.

Här är förordet: 

Satt i bastun. Betraktade timglaset. Sanden rann stillsamt, men obevekligt, från den övre behållaren till den undre. Det var varmt i bastun. Närmare 95 grader. Björkriset gav ifrån sig något som jag fördomsfullt uppfattade som finsk doft. 

Kyligt ute, ett tjugotal minusgrader på termometern av märket ABES.

Så rann den sista sanden ut. Den övre behållaren var tom. Den undre full. Vi kunde utan att betraktas som fega ta oss ut. Tjugo steg till vaken, fem trappsteg ner i vattnet. Det var smärtsamt behagligt. Ungefär som livet självt, tänkte jag. 

Men efter en stund, väl uppkommen ur isvattnet, tänkte jag att det där med smärtsamt var ju förbaskat överdrivet. Jag har ju levt ett bra liv. Oförskämt bra.

Jag har levt i en god parentes. Föddes 1949. I ett land utan krig och med mat på bordet. Med gratis utbildning och skattefinansierad sjukvård. Med rätten att säga vad jag vill, rätten att vara fackligt aktiv, rätten att medverka till bildandet av ett nytt parti. Många rätt är det.  

När jag var, som det heter nuförtiden, ung vuxen var det dessutom lätt att få arbete, välståndet hälldes över oss. Och familjen krävde inte att jag skulle ta över familjeföretaget. Frihet från ärftliga fördelar kan väl det sistnämna kallas. 

Har, när denna bok skrivs, fyllt 76 år. Trodde inte att jag skulle få samla på mig så många årsringar. Faktiskt inte. Men hur man än ser på den saken så närmar jag mig nu deadline. Dessvärre är det nog mycket som närmar sig deadline. Vi har ställt till det så förbannat, vi Homo sapiens. 

Hoppet består i vad en krabbtaska kan lära oss. Mer om det senare i boken. Det här är i alla fall min berättelse. Eller som det heter i SVT: min sanning.

Spökslottet...

 Hmmm... åren rinner iväg.

Trenden

Nu också i Vingåker. 

Kungälv 6 nov: Ett jävla tjat om fred

 

Varning för denna bar!

 Strömavbrott i Stockholm igår. Jag vill helst inte veta vad dom har i kylen... Tänker i vart fall inte gå dit.

Jämställdhet på Tidaholm...

2007 - 2010 spelade Fred Lane och jag ett nittiotal föreställningar av Delvis Presley på teatrar, bygdegårdar och Folkets hus. Vi gjorde även spelningar på fängelser, bland annat sex förställningar på Tidaholm som var högsäkerhetsklassat. 

Nu har jämställdheten kommit även dit, nu anses också högsäkerhetsfängelser för kvinnor behövas. Och Tidaholm är ett. Allt blir inte bättre. Väldigt lite blir i själva verket bättre.

Slut på finutställning...

Så har då Lena avslutat samlingsutställning på välkända Sanders i Norrköping

Jokkmokk, gruvor, vattenkraft och torrfåror

Bild till vänster: Siri Lundström. 

”Plånboken ska inte styra om du ska kunna gå på kulturskola”

”Det är de som tänder lamporna i hembygdsgårdarna och skapar gemenskap, det klarar inte vi som kommun av.” 

Sagt av Henrik Blind, miljöpartist i Jokkmokk. Han vill stötta civilsamhället. Förbaskat rakt och bra formulerat.  Han menar dessutom att Jokkmokk redan gett tillräckligt till Sverige när det gäller allt från gruvor till vattenkraft. 

Så till vattenkraft. Hört talas om torrfåror. Om inte så är det meningen. Det passar sig liksom inte att tala om torrfåror. Det får lätt blickar att flacka, samvete att prövas och det som kallas ekonomi att avslöjas.
 
Torrfåror alltså. Jag har skrivit  om dem förr. I krönikor och böcker.

De ligger där de ligger. Som högst verkliga symboler för statens överhet. I Lilla Lule älv är torrfåran lång. En mil och sju tunga kilometer därtill. Den brukar betraktas som Europas längsta. Stenöken. Skapad av det som startade som Kungliga Vattenfallsstyrelsen. Den statligt ägda överhet som numera går under namnet Vattenfall.

En torrfåra är en bit havererad älv. Vars liv skändats så till den milda grad att den fråntagits sin rätt att få bära minsta lilla vatten. Vattnet har tagits ifrån den för att via tunnlar tvingas i annan riktning. Allt för att ge mer elkraft. Kvar blir stenöken. Som i till exempel Lilla Luleälv.

I Jokkmokk, där den ovan nämnda torrfåran ligger, har till och med ett socialdemokratiskt kommunalråd sagt att myndigheterna våldför sig på kommunen. Sosse alltså. Så han är liksom del i hela det ideologiska paket som sett älvar som maskiner.

Så hade det inte behövt vara. Om statens förlängda arm haft ödmjukheten att bara släppa fram lite vatten i det som reducerats från älv till torrfåra. Bara en liten bråkdel. Bara för livets skull. Som en ödmjuk gest. Av respekt för de som bor i de trakter där svenskt välstånd skapats och som bidragit så mycket till att Sverige blev en välfärdsnation. Skogen, malmen och vattnet.

När kommunalrådet, som alltså var sosse, menade att staten våldför sig på kommunen så är det på intet sätt överord. Så har det varit länge. Med det som kallas Norrland. Baggböleri. Skövling av skogar. Dammbyggen. Gruvor. Vinster som forslats bort medan jobben dränerats.

Norrlands historia är både lång och sorglig. Axel Oxenstierna utropade i kolonial anda redan på 1600-talet att "i Norrland har vi ett Indien". En koloni inom det egna landets gränser. Med naturresurser att skövla, ursprungsbefolkning att förtrycka och löften att svika. Vinster att förflytta, stat och kapital hand i hand, eller snarare klo i klo.

Ekomodernismen och dess tro på ständig ekonomisk tillväxt är förfärande, jag begriper inte hur en del gröna - kanske majoriteten till och med - accepterar, och därmed legitimerar, en utveckling som i realiteten fortsätter att plundra, sarga och söndra för att, som det heter, bygga ett hållbart samhälle med det som falskt nog kallas grön omställning av så många.

Jag vet inte vad Henrik Blind anser om det. Men jag håller med när han i en intervju i ETC, säger: "Det är planetens gränser som sätter ramarna för vår existens. Då kan vi inte bara skynda på. Då sågar vi verkligen av den gren vi sitter på."

PS! Jag skriver inte längre vare sig ledare eller krönikor i ETC. Avvecklades i våras. Kanske skrev jag för mycket om det orimliga i evig ekonomisk tillväxt eller för mycket om fredsfrågan eller så ansågs jag bara för gammal i gården för att få fortsätta. Förutom att skriva lite allmänt här och där skriver jag numera bara regelbundet i tidningen Syre som finns här.

Putin och de auktoritära har dessvärre redan vunnit

Sydsvenskan skriver: 

"Tidigt i samtalet uttryckte Birger Schlaug en stor oro för tiden vi befinner oss i.

– Jag upplever att Putin, på ett sätt, redan har vunnit slaget om Sverige utan en enda soldat. Vi har nämligen infört en krigskultur där det finns självcensur och en tystnadskultur. Det är obehagligt att media inte gör sin uppgift och granskar makten ordentligt, säger han och fortsätter:

- Det är alltid samma experter som hela tiden intervjuas.

SVT:s Camilla Kvartoft höll inte med.

– Vi försöker att få så många röster som möjligt och förklaringar på vad som händer, så det där känner jag inte igen, säger hon.

Det hettade också till när Frida Strenne riktade kritik mot medias bevakning inför Sveriges inträde i Nato. Hon menade att allt för få kritiska röster fick plats i public service.

– Att säga att debatten kring Nato i något enda program skulle ha varit likvärdig mellan kritiska röster och Natoföreträdare tycker jag verkligen är problematiskt, säger hon."

FESTLIGT * FOLKLIGT * FULLSATT

Nja, festligt vet jag inte, men desto mer fullsatt. Igår. Stadsbiblioteket i Malmö. Samtal om militariseringen och media. Arrangör: Svenska Freds. 

Camilla Kvartoft, ordförande i Publicistklubben och programledare i Agenda ansåg att medierna, i vart fall SVT, agerat schysst och informativt inför Natobeslut och DCA-avtal medan Frida Stranne och jag hävdade  motsatsen.

Malmö ikväll

Birger Schlaug.

Camilla Kvartoft (SVT) 

Frida Stranne (docent i freds- och utvecklingsforskning), 

Jonas Kanje (chefredaktör för Sydsvenskan) 

.... under ledning av Lars Mogensen (programledare i SR:s Filosofiska rummet och hedersdoktor vid Lunds universitet.)

Här har du problemet...

 

Konsumera, shoppa loss, annars går det ekonomiska systemet sönder. Gäller Kina, gäller USA, gäller Sverige... 
Vi får välja mellan att rädda systemet eller planetens möjligheter att bära människors samhällen. Hittills har vi valt systemet. Tankarna blir allt kortare i den sentida globaliserade kapitalismens tankebubbla.
Hur vore det att tänka nytt, inse att det ekonomiska systemet går på övertid, att det gör oss till verktyg för sin egen överlevnad.

Om konsten att köpa röster...

Så ser valåret 2026 ut:

Utgifterna för staten föreslås uppgå till 1 542 miljarder kronor under 2026. Inkomsterna för staten beräknas uppgå till 1 375 miljarder kronor under 2026. Statens ekonomi beräknas därmed få ett underskott om cirka 167 miljarder kronor under 2026.

Blowing in the wind

Jag var där. Igår. Bob Dylan. På Globen. Han såg oss. Publiken Tror jag. En gång sa han thank you efter applåder. Det är stort. Så han var nog på gott humör. 

84 år. Han satt vid piano, bortsett från när han vände publiken ryggen och spelade lite grand på gitarren. Ingen storbild, så det var svårt att se honom. För de som inte kunde låtarna var det omöjligt att höra vad han sjöng. Och varför ska han massakrera de låtar som alla förknippar honom med? Han hade fått stående ovationer om han tagit tillfället i akt - med tanke på hur världen ser ser  - att stillsamt sätta sig med gitarren och pratsjunga (han gör det nuförtiden) Blowin´ in The Wind eller varför inte Times They are a-changin...

 

Men Dylan är ju Dylan. Så det är inget att göra åt. Men han såg oss. Sa thank you. Det var stort. Och vi var glada när han spelade på munspel. Dessvärre lämnade en del konserten i förtid. Inte bara äldre män vars prostata kallade, utan också andra. Men vi - Lena, jag, barn och svärdotter och svärson - vi körde ända in i kaklet, glada över att varit där.

Fotoförbud, gammal bild.

Vi var där. 

Dylan

84 år. Bob Dylan. På Globen - så ska den heta vad den än för tillfället heter. Ikväll. Här hälften så gammal:

https://youtu.be/0VdRBGRDXxw?si=fggLDbnLKOUp0Hu6

Så ser hyckleri ut

 

Så frågan kvarstår: Menar vi allvar med att hjälpa Ukraina när vi delfinansierar Rysslands anfallskrig?

Gnesta på lördag: Ett jävla tjat om fred.

 

Anna Karin Hatt avgår - gammal fråga: vilka politiker får vi kvar om bara de hårdhudade blir kvar??

 

Så har då Anna Karin Hatt meddelat att hon, efter hot och hat, hoppar av som partiledare för Centern. Kan man göra så efter bara ett halvår som partiledare? Tja, klarar man inte av uppdraget så gör man inte. Problemet är att vi får sämre och sämre politiker om bara de hårdhudade blir kvar.

 

1996 läckte det att jag ville hoppa av som språkrör, för att förklara varför skrev jag en debattartikel till DN.

 

DN:S EGEN INGRESS BLEV SÅ HÄR:

Om man vill överleva som hel människa måste man fundera noga på om man vill fortsätta med politik. Vem vill bli allmän spottkopp och driftkucku? Vem vill utsätta sig själv och sin familj för att oförskyllt hängas ut i press och TV?

Det skriver miljöpartiets språkrör Birger Schlaug om bakgrunden till att han tvekar att fortsätta som politiker. Han menar att politikerföraktet i Sverige göds av eliter som anser sig för fina att själva delta i den representativa demokratin.

OCH HÄR KOMMER DELAR AV HELA ARTIKELN:

Vem vill bli politiker? Vem vill bli allmän spottkopp? Vem vill bli allmän driftkucku? Vem vill bli bedömd som en av "de där politikerna" - oavsett vad man står för, oavsett vilken ideologi man företräder och oavsett vad man tyckt i de aktuella sakfrågorna. 

 

Vilken snickare, författare eller journalist skulle acceptera att som individ bli bedömd utifrån en allmänuppfattning om yrkeskollektivet?

 

Vem väljer att ta de representativa uppgifterna i den parlamentariska demokratin om det medför att man i samma stund blir lovligt byte för allsköns förnedrande kommentarer från alla dem - allt från intellektuella och kulturelit via kåserande kommentatorer till ledarskribenter - som seglar fritt men som inte redovisar någon bättre form för demokratin än just den representativa parlamentarismen?

 

Förvisso måste politiker kritiseras och politiken diskuteras. Det är en del av den demokrati som på alla sätt måste värnas. Det är det öppna samtalet som kan föra samhället framåt på ett civiliserat och genomtänkt sätt. Men varför måste då formerna i stället vara sådana att allt färre människor, som borde ägna några år av sitt liv åt politik, hellre väljer att göra något annat.

 

Politiskt intresserade, kunniga och engagerade människor ställs inför ett antal vägvalsfrågor. Varför välja politiken och den representativa demokratins hantverk? Varför inte ägna sig åt att skriva böcker? Varför inte fungera som fri debattör utan något som helst ansvar för vad man tycker? Varför inte ägna sin fritid åt friidrottsförbundet eller programledarskap i TV istället?

 

Varför inte kravla sig upp på den kulturella gräddhyllan och därifrån se ner på dem som besudlar sina händer med att ta den del av samhällsansvaret som politiken utgör?

 

Varför inte satsa på näringslivet? Varför inte sätta sig framför TV-n, låta sig underhållas och ha full frihet att förlöjliga och kritisera utifrån den totalt ansvarsbefriade ställningen?

 

Det är ju bra mycket enklare och bedöms som betydligt mer hedervärt.

 

Så länge politikerföraktet växer och göds av allehanda figurer i olika eliter, som själva möjligen anser sig för fina för att ta i den demokratiska representativa demokratins hantverk, kommer vi att få se en nedåtgående spiralrörelse där vi får sämre politiker som blir värda alltmer politikerförakt, vilket i sig leder till att vi får ännu sämre politiker.

 

Denna självgående rörelse skrämmer mig. Den borde skrämma varje medborgare som tror på demokratin och inte kan finna en bättre demokratisk ordning än den representativa parlamentarismen.

Vi måste få en självgående rörelse åt det andra hållet så att vi får fler bra, dugliga politiker med integriteten i behåll och med en brinnande vision om ett bättre samhälle!

 

När herrar som Bo Holmström i det nyss sända TV-programmet "Reportrarna" gör det till en lustig grej att medvetet kollektivt förlöjliga och ge en kollektivt fördummande bild av unga politiker, så undergräver han i själva verket demokratins förutsättningar. 

 

Särskilt när de individuella offren för förlöjligandet blir de som med en brinnande vision tagit på sig ansvar och efter ett hårt och tidskrävande arbete dessutom lyckats med mer än de flesta.

Vi riskerar att få se hur allt fler människor som saknar integritet kommer att fylla upp den representativa demokratins förtroendeuppdrag, delvis som en följd av det ibland totalt antiintellektuella och pösande politikerföraktet. 

 

Vi riskerar att få se fler marknadsgycklare, fler som saknar kompetens och förmåga att göra karriär i den icke-politiska sfären, fler som inte berörs illa av att vara spottkoppar därför att de saknar känsloliv eller förmåga att begripa när de förnedras - vare sig det gäller i medierna eller genom mordhot mot dem själva och deras familjer.

 

Vi riskerar att få hårdhudade karriärister. Eller ännu fler politiker som inte kan motstå frestelsen att sko sig på systemet. Och därmed kommer politikerföraktet att ytterligare öka och den nedåtgående spiralrörelsen att fortsätta. 

 

Ett av den representativa demokratins största problem är redan nu att över huvud taget hitta kandidater som är villiga att åta sig ansvar som politiskt förtroendevalda.

 

Många undviker politiken, trots att de kanske är de mest lämpade. Få vill utsätta sig själva, sina familjer och sina vänner för att oförskyllt hängas ut i press, TV, på arbetsplatser eller som del i en kollektiv spottkopp. Men hur ska då det vi lärt känna som demokrati överleva?

 

Och om det vi lärt känna som demokrati och politik försvagas ytterligare - vad händer då?

Vilka har glädje av politikens och den folkvalda representativa demokratins förfall?

 

Var och en vet svaret. Det är de som kan styra samhället utan att vara representanter för människor.

(-)

Om man vill överleva som hel människa, måste man fundera mycket noga över om man vill fortsätta med politik.

 

Att min tveksamhet kommit ut innan partiets valberedning fått ett slutgiltigt besked kan förhoppningsvis starta en debatt om politikerrollen, politikerföraktet och förutsättningarna för det politiska hantverk som parlamentarismen utgör.

 

Vi ser alla att det är svårt att få fram politiker i ledande ställning. Kraven att förenkla, att tala i TV på ett sätt så att kvällspressens boxningsreferat av debatten ger vinst på knockout eller åtminstone på poäng, att synas i allehanda mediala sammanhang, att ställa upp på de mest absurda bildidéer (till exempel iklädd kostym stående i havet med vatten upp till knäna) för att få utrymme i pressen är säkert taktiskt riktigt men måste väl ändå kännas förnedrande. 

 

Den som säger nej till bildidéerna får räkna med mindre utrymme - ja till och med att artiklarna placeras på sämre nyhetsplats.

 

När partiledningar känner behovet att marknadsföra sina partiledare på premiärer, smårättsätande bland kändisar och lekande i underhållningsprogram på TV så är det naturligtvis kanske riktigt - men är det ändå inte en bit in i förnedringens utkanter?

(-)

Det finns intressegrupper som intet hellre vill än att göda politikerföraktet. När en marknadsgycklare och en excentrisk miljonär med roliga slipsar och allmän brännvinsadvokatyr bildar nytt parti och kommer in i riksdagen så är det väl ändå tecken på vad politikerföraktet kan leda till.

Vilka politiker vill vi ha?

Skådespelande marknadsgycklare?

 

Figurer som saknar förmåga till empati på grund av att de själva är känslodöda?

Politiker som saknar förstånd nog att uppleva förnedring?

 

Ja, då kan vi fortsätta med det kollektiva politikerföraktet och steg för steg se hur demokratin tas ifrån oss.

Vegoburgare

Sojakorv och vegoburgare ska inte få kallas för vad de är, om EU-parlamentet får bestämma. ”Köttiga” namn på vegetariska produkter borde förbjudas enligt omröstningen i förra veckan. Det kan bli verklighet om inte medlemsländerna protesterar. 

Alltihop är bisarrt. Köttindustrin har lobbat hårt. Kan ingen förbjuda människan att kalla sig homo sapiens?