söndag, juli 05, 2009

Almedalen 2009...

Almedalens skitigaste duk och sämsta lammgryta - feta bitar av gammalt får - hittades på restaurang Nunnan på Stora Torget.

Visbys trevligaste hotell, och jag har mångårig erfarenhet av hotell i Visby, heter St Clemens.

Unikaste parti blev Miljöpartiet, som idag tycks vara det enda gröna parti i Europa som inte hårt kritiserar konsumtionssamhället. Och som nog är det enda gröna parti som, i ett sammanhang som Almedalen, inte tar tillvara på innehållet i rapporten från
Sustainable Development Commission!

Bästa tal: Vet inte, men Göran Hägglund hade i alla fall modet att stå för något kontroversiellt och ideologiskt. Och lät, märkligt nog, i vissa sekvenser om det civila samhället som den frihetlige socialisten Kropotkin - en av mina husgudar.

Årets luring: Trodde i över trettio sekunder att det var skämtprogram i radio när jag hörde en intervju med Maud Olofsson.

Årets märkligaste utspel: De rödgröna som vill återinföra fastighetsskatten för alla kåkar. Som om det vore värre att lägga pengar på ett hus än på Thailandresor och vulgobåtar... MP var tidigare ideologisk motståndare till fastighetsskatt, men principiell anhängare av generell förmögenhetsskatt. Nu är det tvärtom. Jag förstår inte - men det kan förstås bero på bristande hjärnkapacitet.

Årets mest saknade: Krav på sänkt arbettstid, som enligt allt fler utgör nyckel till både bättre liv och bättre klimat. Vilket bland annat framgår av ovan nämnda rapport.

Årets bästa skådespel: Roma Teatern överglänste alla partier.

Årets oanständighet: Mona Sahlin menar, helt rätt, att det är oanständigt att pensionärer skall betala mer skatt än löntagare, men inte tillräckligt anständigt för att ta bort oanständigheten inom en mandatperiod.

Årets tristaste: Så många seminarier och pratare att en del fick stå ensamma eller näst intill. Inte ens skadeglädjen vill infinna sig när unga liberaler talar om frihandel och kapitalism inför noll människor...

Årets budskap: Varva upp, växla upp, kör fortare annars blir du fattig. Borgerligheten lägger till: Blir du fattig och sjuk får du stå ditt kast - men du blir ett gott varnande exempel på vad som kan hända den jävel som inte springer fort. Och MP lade till något bra om bättre mat på skolor etc... Skickas öronmärkta pengar med till kommunerna - eller strider det mot MP:s syn på kommunalt självstyre?

Årets bästa: Vädret, min uppdragsgivares goda smak och hemfärden till katter, tomatplantor, lommen, skogstjärnen och trädgårdens prunkande gammaldags rosor.

lördag, juli 04, 2009

Frukost vid havet, välkommen!

Välkommen till frukost vid havet. På hamnplan i Simrishamn. Där pratar jag klockan halv nio på måndag morgon om Elin Wägner.

Och lite grand om Hjalmar Söderberg, för det var exakt 100 år sedan han satt vid havet i Dragör, riktade kikaren mot ett dambadhus och skrev en debattbok om de fula och misslyckade kvinnornas kamp för rösträtt...

Frukost serveras.

fredag, juli 03, 2009

Här har du talet, Peter!

Det är tio år sedan jag höll mitt sista tal i Almedalen. Det kliar i fingrarna när jag hört årets tal. De är så visionslösa, så inträngda i en gammal trött världsbild, trots försök att i olika artiklar låtsas att de står för något nytt.

Idag är det Peter Erikssons tur. Här har du ett förslag på en inledning, Peter, visserligen lite hastigt ihoprafsat före frukost, men i alla fall...

Kul att så många har kommit! Tack för att ni tar er tid!

Ni har under veckan lyssnat på partiledare som färdas på samma väg, oavsett vilket block de företräder. Det enda som skiljer dem åt är att några färdas i högerfil, medan de andra färdas i vänsterfil. Men deras mål är detsamma: arbeta mer, producera mer, konsumera mer!

Deras världsbild är densamma, deras tro på den eviga tillväxten är densamma, deras förhoppning att vi skall konsumera alltmer är densamma. Alla gnäller de om att ekonomin går dåligt, att arbetslösheten är hög, att det saknas pengar.

Men jag säger att grundproblemet inte är att tillväxten sviktar – grundproblemet är att man inbillar sig att ekonomin kan och bör fördubblas var 18:e år, vilket den gör med de 4 procent tillväxt de ser som det önskvärda.

Grundproblemet är inte att vi är fattiga därför att vi ”bara” är lika rika som 2007 – grundproblemet är att skillnaden mellan rik och fattig är för stor, och att man byggt upp system och idévärld på falska premisser.

Grundproblemet är inte att vi i den redan rika delen av världen konsumerar för lite – grundproblemet är att vi konsumerar över våra ekonomiska och ekologiska resurser.

Grundproblemet är inte att vi har en ökande arbetslöshet – grundproblemet är att dom envisas med att uppfatta 40 timmars arbetsvecka som en naturlag trots att vi ständigt rationaliserar, effektiviserar och automatiserar Därför måste vi ändra normen i arbetstidslagen.

Grundproblemet är inte att vi genom ökad arbetslöshet minskar skatteinkomsterna – grundproblemet är att det är arbetstiden, och inte produktionen som helhet, som finansierar välfärden. Därför måste vi reformera skattesystemet i grunden, stegvis införa produktions- och omsättningsskatter istället för ensidiga skatter på arbete.

Grundproblemet är inte vikande siffror i orange kuvert – grundproblemet är att vi inbillat oss att vi kunnat känna tillit till siffror på konton! Siffror ger ingen trygghet - det är relationer och tid för varandra som ger trygghet. Tillväxtsamhällets krav på inbördes kamp, bör ersättas av utvecklingsamhällets idé om inbördes hjälp.

Grundproblemet är inte Fredrik Reinfeldt, grundproblemet är att Mona Sahlin säger samma sak: varva upp, växla upp, kör fortare. Detta trots att det inte gör oss lyckligare, inte ger oss mer tid för barnen, inte ger oss mer till att älska och bry oss, inte ger oss större möjlighet att leva i fred med vår planet.

De har alla pratat om klimatet. Om växthuseffekten. Allt det som vi i MP talade om redan för 20 år sedan. De skyller på kineser, indier och alla utom sig själva...

Men grundproblemet är inte att varje kines i genomsnitt släpper ut 2,5 ton koldioxid per år – grundproblemet är att vi i EU släpper ut 9 ton per person och år. Därför måste vi sluta konsumera över alla breddar, sluta att ständigt producera missnöje genom en alltmer aggressiv reklam, sluta att jaga materiell tillväxt och istället låta den fria tiden, kulturen och det som gamla liberaler kallade andlighet - och Marx kallade tid för reflektion - växa.

Det kan både rädda planetens klimat och ge oss bättre livsklimat.

Men de vill få dig att tro att ett samhälle utan evigt ökande tillväxt, utan ständigt ökande konsumtion, är som en åker utan gröda. Men de försöker lura dig, för deras tillväxt innebär att det måste växer mer och mer på åkern för varje år, oavsett hur mycket det växte året innan. Det finns sannerligen delar av världen där tillväxt är en nödvändighet, men för oss som nått ett materiellt välstånd är det andra saker som bör få växa! Kvaliteten, inte kvantiteten. Långsiktigheten, inte kortsiktigheten. Den fria tiden, inte stressen. Kulturen, inte köptemplen.

Jag hade en dröm om årets tal här i Almedalen, jag hade en dröm om att någon enda partiledare skulle ta sig modet att säga: "Vad gör vi nu? Nu när vi nått det materiellt goda samhället?"

Men istället för att ställa frågan utropar de: "Vi måste upp på vägen och köra utav bara helvete! Vi måste producera mer, konsumera mer, arbeta mer. Vi måste varva upp, växla upp och köra så fort vi kan så länge det går..."

Istället borde vi varva ner, växla ner, tänka längre!

Låt oss lämna det enfaldiga tillväxtsamhället och gå in i utvecklingssamhället! Låt oss leva som alla kan leva alltid. Låt oss bygga ett samhälle som om livet betyder något. Låt oss ta farväl av ekonomismen, låt oss ta farväl av blockpolitikens fördummande visonslöshet, låt oss ta farväl av tillväxtsamhället. Låt oss andas frisk luft, låt oss ta våra liv på allvar och bryta oss ur den mentala bur som man vill hålla oss fångar i.


OK, Peter? Resten får du skriva själv...:-).

torsdag, juli 02, 2009

Dags för luftskepp!

Inte ett ord om Almedalen idag. Ska sammanfatta i slutet av veckan, imorgon lägger jag förresten ut grunderna för det tal jag skulle hållit om jag hade hållit något. Erkännes: det vattnas i munnen, efter att ha hört samma tal, i lite olika utföranden, av de som talat hittills, så skulle det kännas otroligt roligt att få utmana deras tankemönster, deras världsbild, deras totala visionslöshet.

Läser i bladet att man nu kommit fram till att luftskepp vore något att satsa på för tunga transporter. Det är PEAB - byggnadsföretaget - som utrett. Minns en debatt som Vägföreningen anordnade för ett antal år sedan - bland annat Mats Odell, Lennart Daléus och jag diskuterade med transportföretag och vägtrafikens lobbyister.


Då redovisade jag den forskning som fanns om just luftskepp som ett miljösmart, billigt och effektivt sätt att transportera material - och blev våldsamt hånad av Mats Odell och lite lätt dumförklarad av en lätt spydig Lennart Daléus. Ironin stod som spön i backen från betongklossarna från Vägföreningen. Jag berättade bland annat om att luftskepp ställer små krav på infrastrukturen, kan nå alla platser även inne i städerna och är nästan helt utsläppsfria. Vägföreningens folk fnissade.

Nåja, tre herrar kom fram efteråt och vi samtalade om luftskeppens möjlighet. Och nu, mer än fem år senare, har då också ett svenskt storföretag presenterat en rapport i just detta ämne... Och man är entusiastisk! Naturligtvis blev det ett seminarie i Almedalen om ämnet också...

Mats Odell har förstås glömt sitt överlägsna flin och tal om att "Miljöpartiet är ju känt som bakåtsträvare och flummare i ett, och Birger Schlaug är ju inte den mest realistiska...". Jodå, Mats, jag är långsint när det gäller en del politikers uppförande.

onsdag, juli 01, 2009

Längtar till mörkt, svalt rum?

Nej, tänkte väl det. Men skulle det ända bli aktuellt så finns det en bra film på nätet som heter Home. Den finns där alldeles gratis. Här hittar du den. Den är bättre än allt som händer i Almedalen i alla fall.

Man menar att filmen låg till grund för De grönas framgång i Frankrike i EU-valet. De som sponsrat den har nog inte förstått att de sponsrat kritik av sig själv...

Nöjer du dig, så länge sommaren är varm, med trailern så finns den här

Hej, ordförande Reinfeldt, här har du den andra historien om Europa

Hej Fredrik!

Idag börjar du ditt värv som ordförande i Unionen. Kul! Jag tänkte berätta den andra historien om Europa och EU för dig. Jag tror du bara hört den vackraste berättelsen om Unionen som fredsprojekt. Men ska vi vara riktigt ärliga så började det inte alls så.


Men först vill jag delge dig några minnesbilder från mina tre dagar här i Visby. Jag har på kort tid hört att Sverige är världens bästa när det gäller idrott, har de godaste soldaterna och ligger i framkant när det gäller energi. Det är inte klokt vad vi är bra, vi Storsvenskar... Och nu skall Sverige komma på kartan genom Ordförandeskapet, har jag också hört... Lika mycket som Tjeckien tyckte att de kom på kartan under den här ordförandeperioden...?


Och vet du vad, Fredrik, Sverige är inte ens bäst på astronauter, även om man kunde tro det när man hörde din kollega Mauds hyllningar av Fugelsang, och läste Storsvenska tidningar, när han som 170:e (eller så) astronaut hängde i ett snöre utanför rymdkapseln och tappade ett verktyg.


Nåja, Sverige är fint att bo i på många sätt, och själv känner jag mig verkligen som skandinav och världsmedborgare. Som europé kan jag inte känna mig riktigt. Vad är det som fattas mig?



Nåja, låt mig nu berätta historien om hur EU bildades, det var faktiskt inte alls i första hand som fredsprojekt. Låt mig ta dig tillbaka till 1954.

Det är en kylig morgon i den lilla holländska staden Oosterbreck. Några svarta bilar saktar in utanför hotell de Bilderberg. Män i strikta kläder stiger ur och tar några snabba steg i in hotellets vestibul. De passerande stadsborna känner inte igen någon av männen. Vare sig journalister eller fotografer syns till.



En av männen som tar några snabba steg in i hotellet är Joseph Retinger. Han har blivit en av västerlandets grå eminenser och har goda kontakter med såväl politiker och kungahus som företrädare för de större företagen.


Han vill nu skapa en elitklubb, ett brödraskap, med ett fåtal utvalda personer. Dessa skall kunna fungera som ljus och ledning för de många människorna. Det är dessa utvalda som nu är på väg in i hotel de Bilderberg. Den elitklubb som Retinger formar får namn efter hotellet; Bilderbergergruppen. Deltagarna består av prominenta politiker, industrialister, bankirer, högre statstjänstemän, fackföreningsledare och vetenskapsmän. För att finansiera verksamheten ställer bl a Unilever medel till förfogande.


Här, inom denna grupp, föddes Romfördraget som tre år senare blev grunden till det som idag är EU. Tanken med Bilderbergergruppen var att man skulle kunna påverka utan att offentligt finnas till. Det som sades bakom slutna dörrar var aldrig avsett för offentlighet. Deltagarna i brödraskapet var inte inbjudna som officiella representanter för länder, företag eller organisationer. De var inbjudna som privatpersoner. Tillsammans hade de en stor, ofta utövande, makt och de konsensusbeslut som togs i gruppen förväntades Västeuropa följa.


Centralgestalt, vid sidan av Retinger, blev från allra första början prins Bernhard av Holland. Han uppfattades som neutral och kanske harmlös.


Den sekretess som redan från början omgav Bilderbergergruppen gör det svårt att hitta vare sig uttalanden eller beslut som är tagna i gruppen. Men i biografier och memoarer kanman hitta en del. När t ex författaren av prins Bernhards biografi frågade styrelseledamoten George McGhee, tidigare amerikansk ambassadör i Bonn, vilka resultat man hade kunnat uppnå på sina hemliga möten svarade han: ”Jag antar att man kan säga att Romfördraget, som ledde till bildandet av EG, föddes under dessa möten.”


Så lades då de viktigaste grundstenarna till det som så småningom blev EG, och som förvandlats till EU, i ett icke-offentligt brödraskap. I detta konstaterande finns egentligen inga värderingar.


Vad var det som drev männen? Fred? Nej, det var strukturen i Europa som inte tilltalade de transnationella bolagen, speciellt inte de som hade sin huvudsakliga marknad i vår världsdel.


Delmarknaderna var små. Självständiga stater i Västeuropa valde att gå egna vägar, formulera egna mål, försvara sig med valutaregleringar och ställde dessutom olika krav på olika varor utifrån egna värderingar. Självständiga och demokratiskt fattade beslut ledde till något man kallade ”fragmentering”, som försvårade de multinationella bolagens möjligheter att utnyttja stordriftens, massproduktionens och fria kapitalflödens fördelar. En stor gemensam marknad med så få särkrav som möjligt och så stor frihet för kapital som möjligt var drömmen.


De officiella makthavarna uppfattades som oförmögna att klara av de krav som omgivningen, de transnationella intressena, ställde på dem. De drogs ju såväl med val och opinioner. Demokratiskt tillsatta ministrar kunde ställas till svars för sina beslut, något som naturligtvis försvårade möjligheterna att föra en långsiktig stabil politisk linje. Fragmenteringen skulle fortsätta om ingenting hände. Kanske sneglade man med viss avundsjuka på vissa delar av öststaternas form av s.k. demokrati. Sovjetunionen hade många nackdelar i form av politiskbyråkratisk planekonomi, men samtidigt fördelar genom att opinioner och tillfälliga folkyttringar inte tilläts påverka en planerad utvecklingslinje. Några, som man inte kom åt, visste bäst.


EU-konceptet följer en mall för att man skall komma ifrån fragmentering och opinioner: centralbankens ledamöter står helt fria från folkvalda politiker, domstolens domare står helt fria från folkvalda politiker och EU-kommissionärerna tvingas avsvära sig varje lojalitetsband till demokratiskt folkvalda i de olika medlemsländerna. Det blir effektivare så. Demokrati, folkvaldas beroende av väljare, uppfattas som ett problem.

Men hur har då egentligen den förfinade och civiliserade europén betett sig?


Jo, Vasco da Gama rundade Godahoppsudden 1449 och vi européer kunde påbörja civiliserandet av det lömska Afrika. Det da Gama fann där borta i de "lägre stående folkens länder" var emellertid upprörande imponerande. Där fanns utvecklade handelsstäder, avancerad kunskap i såväl navigering och skeppsbygge som konsthantverk och stadsbyggnadskonst.


Men européerna valde att slå sönder det som fanns. Vi slog ut balanserade handelssytem och monopoliserade all handel på Indiska Oceanen. Vi ödelade den kultur som växt fram, införde europeisk överhöghet och tvingade till oss årlig tribut i guld. Vi fullföljde vårt uppdrag som upplysare genom att frakta bort 50 miljoner afrikaner som slavar - de starkaste, de friskaste. Afrikas ryggmärg tappade vi ur. Vi kallade det för civilisationsprocess. Miljoner dog på väg till utskeppningshamnarna, miljoner dog på slavskeppen som gick skytteltrafik över havet. Men kristna brödätare var vi.


Efter Afrika var det dags att civilisera Sydamerika och Mellanamerika. Med kulturella, begåvade och förfinande europeiska maner slogs fungerande samhällen sönder. När européerna erövrade Mexiko 1521 hade indianbefolkningen byggt upp de mest avancerade samhällen som existerade. Man hade kunskap att göra böcker, man studerade läkarvetenskap och astronomi, man hade strafflagar och domstolar. Kungen valdes inte p.g.a. blodsband utan p.g.a. duglighet. Under 300 år dammsög vi Latinamerika, skövlade naturresurser med hjälp av billiga levande redskap - indianerna. Åtta miljoner tog vi död på bara i gruvorna.


Så var det dags för Asien. Vi tömde Kina. Medvetet och systematiskt. Slog sönder självtilllit, näringar och kultur. Resultatet lät inte vänta på sig: svält. Och fysiskt och psykiskt förfall för de folk vi skulle civilisera.


Med gemensam vapenmarknad och gemensam strategi för att hålla de svältande borta, kan vi européer nog försvara våra värden... Med gemensam armé och gemensam säkerhetspolitik för kan vi hålla de fattigas avundsjuka på plats.


Nej, nu tar jag väl ändå i. Det finns ju så mycket fint i Europa. Det är ju sant. Mycket ÄR fint. Och bra. Men vår historia bär också anskrämliga delar, kulturer slog vi ut, idéflöden torrlade vi.


Det är viktigt att också du, som ordförande i EU, vet hur vår historia ser ut och inte fastnar i tron om Europa som något finare än annat på vår lilla planet.


Lycka till, Fredrik!

Hälsningar, Birger


tisdag, juni 30, 2009

Vill vi ha sju olika gröna partier?

Kanske kan ett samtal i gröngräset i Ljusdal vara något ? Där arrangerar i alla fall den gamle miljöpartisten Laszlo ett samtal den 8-9 juli. Här kan du läsa mer. En av frågorna blir:
Vill vi ha sju olika gröna partier? Vem vet, kanske svaret blir "Nej, inte sju, men två..."

Backspegel.... "Persson är en begåvad politiker..."

Visby i gryning. Almedalen ligger nästan öde. På min bänk (jag har en bänk med skylt på hur många gånger jag talat) ligger en full ungdom - möjligen kvarglömd från Folkpartiets kvällsaktiviteter, LUF hade ju anledning att vara sura på sin partiledare...

En liten bit saffranspannkaka
går i år på 52 kronor på St Hans. Måste vara en lysande affär, med tanke på att en vanlig plåt kan få ut minst 20 bitar....

För övrigt påstås det i buskagitationen - inte minst från MP:s partiledning och så sent som igår här i Almedalen från vilseledd grönis - att Miljöpartiet ingick samarbete med sossarna efter valet 1998 utan att ställa krav.

Så var inte alls fallet. För att vi överhuvudtaget skulle inleda förhandlingar krävdes ett antal löften från Göran Persson. Det var också tidigt uppgjort att några av MP:s profilfrågor skulle slå igenom eftersom Persson - till skillnad från de flesta andra sossetoppar - begrep att ett samarbete utan att MP kunde peka på vinster vore omöjligt i längden.

Grön skatteväxling, kraftigt ökade anslag till biologisk mångfald, inrättande av en djurskyddsmyndighet, inledande försök med friår och inte en krona mer till militärens sviktande ekonomi var sådant som Persson redan i vårt första samtal, dagarna efter valet, hade klart för sig var sådant i "den gröna själen" som måste tillfredsställas om samarbetet skulle hålla.

Här berättas det i media - tack till journalist som grävt fram den gamla artikeln!


Lars Johan Hierta På internet sedan 1994
AftonbladetVal -98
TISDAG 22 SEPTEMBER 1998



Val-extra Schlaug kräver inget Nato och EMU-folkomröstning


Birger Schlaug tänker inte sätta sig ner vid förhandlingsbordet innan Persson har uppfyllt hans två krav.
Foto: RIKARD KILSTRÖM



Nej till Nato och ingen EMU-anslutning utan folkomröstning.
Där har ni Birger Schlaugs två huvudkrav för att samarbeta med Göran Persson. - Ja, det är förutsättningarna för att vi över huvud taget ska sätta oss ned och förhandla.
Birger Schlaug börjar sin nya roll som maktfaktor med att även markera mot Gudrun Schyman.
- Det finns inte minsta tillstymmelse till att försena avbetalningen av statsskulden. Birger Schlaug vill hålla samma avbetalningstakt som Göran Persson, 53 miljarder kronor över tre år.
Gudrun Schymans bud är 43 miljarder. Birger Schlaug:
- Rent kortsiktigt är det viktigt att inte svamla iväg så det ställer till oreda.
Hur mycket hann du och Göran Persson samtala i går?
- Vi stötte på varann några gånger redan under valnatten. Och sen har det varit kontakter under dagen med regeringskansliet vid ett par tillfällen.
Gudrun Schyman säger att hennes mål är ett samarbete som varar mandatperioden ut? Har du samma inställning?
- Ja, naturligtvis är det så. Därför är det bra att man lägger upp en gemensam plattform redan från början. Och det är självklart att vi vill ha ut så mycket som möjligt under dessa fyra år.

”En begåvad politiker”

En statsvetare varnar redan nu för att er ”prislapp” blir så hög att socialdemokraterna redan efter årsskiftet söker nya samarbetspartners.
- Ja, så kan det bli. Men Göran Persson är en begåvad politiker. Han vet att om partier gör uppgörelser, så måste de komma ur dessa med själen i behåll.
- Vi kommer inte att låta vår egen profil suddas ut.
Redan i somras uttryckte du en önskan om att miljöpartiet skulle bli vågmästare, eller hur?
Text: Leif-Åke Josefsson - Och så blev det. Vi kan få mer inflytande än moderaterna och det är alltid roligt.
Birger Schlaugs nya position i svensk politik fick honom att snabbt ändra gårdagsplanerna och skippa andra vågor.
- Jag hade tänkt ta en kajaktur i Stockholms yttersta skärgård. Men det får bli längre fram istället.

måndag, juni 29, 2009

Svaret på frågan som ställdes i söndagens inlägg är... Nej.
Föredömena kommer att finnas i Asien. Vi har slarvat bort våra möjligheter genom låga energipriser och alltför stor inriktning på tillförsel av energi, istället för på effektiv användning. Om energi, exergi och entropi kan man för övrigt läsa här.

Almedalen: Hur är det nu med sänkt arbetstid?

Nio tal i Almedalen blev det för min del. I alla argumenterade jag för sänkt arbetstid. Det var liksom nyckeln till ett grönare samhälle.

Tyvärr har MP släppt den frågan idag för att inte stöta sig med Sahlinarna.

Har hört miljöpartister hävda att jag bara jävlas med nuvarande rör när jag kritiserar detta, och att MP inte alls drev frågan som sänkt normalarbetstid förr heller.


Jag är lite sur på det där, berättade jag för en person inom mediebranschen häromdagen, och hon skickade genast ett bevis på att MP drev frågan om arbetstid. Också i Almedalen. Givetvis. (Ohly sa förresten inget heller - för båda blocken gäller ju mantrat: konsumera mer, jobba mer, producera mer.)

PS! Nej, det är inte min MC, man kör inte sådana i sandaler...


Lars Johan Hierta På internet sedan 1994
AftonbladetVal -98




OLOF BRUNDIN möter miljöpartiets BIRGER SCHLAUG

”Sossarna är direkt farliga”
Birger Schlaug menar att vi måste titta på andra värden än de rent materiella i samhället. ”Det är därför vi miljöpartister betonar det här med sänkt arbetstid, att dela på jobben. Att få mer tid, helt enkelt.”
Foto: URBAN ANDERSSON

Hej Birger!
–Hej.
Den här intervjun är tänkt att handla om saker och ting som vanligt folk funderar på inför valet.
–Jag visste att du hade något jävulskap på gång.
Inte alls. Låt oss börja med dina stora valfrågor: Skolan, vården, EU och miljön. Är det något annat du bryr dig om här i Sverige?
–Ja, sänkt arbetstid och sänkt skatt på arbete. Jag följer med stort intresse käbblet inom socialdemokratin och deras valmanifest. Dom vet att vi i miljöpartiet inte accepterar annat än sänkt skatt på arbete och sänkta arbetsgivaravgifter.
Herregud, du låter ju alldeles moderat!
–Det kanske jag gör, men vi anser inte att det totala skattetrycket ska sänkas, vilket moderaterna gör. I stället talar vi om skatteväxling där miljön ska få större resurser.
Är det verkligen förnuftigt för ett litet land som Sverige att ha sju rikspolitiska partier som tycker ungefär likadant?
–Det spelar väl ingen roll hur många partier det finns. Problemet är att det finns så många gamla partier. Såna som inte har några visioner och drömmar kvar, utan bara försvarar gamla ståndpunkter.
Det är väl bra med stadiga och erfarna politiska partier?
–Nej, alla partier borde ha ett ”bäst före-datum”. Miljöpartiet är fortfarande ungt. Partier som sossarna, med sina hundraåriga strukturer, är direkt farliga! Sossarna är livsfarliga!
Det svenska miljöpartiet fyller 17 år på valdagen. Hur gamla ska ni bli innan ni stänger butiken?
–Jag tror att sjukdomsprocessen börjar i 40-årsåldern.
Skulle du, för oss miljöintresserade, vilja beskriva skillnaden mellan miljöpartiet och centerpartiet.
–Miljöpartiet är inte ett intresseparti för markägarna. Det som centern har lyckats prestera i miljöavseende är oerhört intresseinriktat. Man har fått igenom en rad reformer som gett mer pengar till Lantbrukarnas riksförbund och deras medlemmar.
Men centern har ju till och med nästan stängt Barsebäck. Det är du väl nöjd med?
–Jo, men vad har man samtidigt ställt till med? Att lagstifta bort en reaktor innebär att staten ska betala skadestånd till de tyska ägarna! Varför har man inte låtit kärnkraften stå för sina kostnader fullt ut?
I årets valrörelse diskuterar partierna vad vi ska använda alla våra pengar till. Till skattesänkningar, barnbidrag, åldringsvård eller annat. Är vi verkligen så rika?
–Sverige har alltid haft pengar. Att vi inte skulle ha haft pengar är bara struntprat! Problemet är att pengarna varit på fel ställen. Det finns mycket mer pengar i Sverige i dag än när vi var som rikast på 60- och 70-talen.
Det var som sjutton.
–Vi har aldrig varit fattiga.
Den här krisen vi haft under senare år är bara nys alltså?
–Nej, staten har haft en kris, men det har haft med fördelningen att göra. Och så att skattereformen inte var finansierad. Och att EU-medlemsavgiften, som är på 20 miljarder!, inte är något man snyter ur näsan.
Bravo Birger, nu fick du in litet EU-gnäll också.
–Det här är allvar. När man skulle skära i barnbidragen handlade det om 2,7 miljarder. Socialförsäkringarna blev sex, kanske sju, miljarder. Lägg ihop det där så ser du att det inte på långa vägar räcker till medlemsavgiften i EU!
Lugna ner dig!
–Jo, men det här måste folk få veta!
Men vi får ju tillbaka en och annan slant från EU också. Bondebidrag och sånt.
–Jo, men de pengarna kommer inte tillbaka till offentliga sektorn.
Och häromveckan fick miljöarbetet i Sverige 75 miljoner av EU.
– Jovisst, men tänk så mycket bra miljöarbete vi hade haft råd med om vi sluppit punga ut med alla dessa 20 miljarder!
Tillhör du dom som anser att vi inte ska ha motorväg mellan Sveriges två största städer?
–Det finns redan.
Nej.
–Det är väl en liten snutt kvar, kanske.
Till kulturbranschen. Hur länge ska arbetslösa trebarnsmorsor som inte kan stava till ”Don Giovanni” vara med och subventionera östermalmstanternas besök på Kungliga Operan?
–Den här frågan kan man som politiker smita ifrån på ett bra sätt.
Försök.
–Det vore ju roligt om också människor med låga inkomster vill besöka operan. Alternativet är att operan blir ett hundraprocentigt överklassnöje.
Det där fick du inte till något vidare, tycker jag.
–Nej, jag vet, Jag har inget bra svar på det där..
Har Jesus nåt att hämta i miljöpartiet?
–Ja, han har nog något att hämta i alla partier. Om man har en kristen grundsyn så handlar det om att värna skapelsen. Vi miljöpartister talar ju mer om att ha respekt för evolutionen i sig, det är i princip samma sak. Slutmålet är detsamma, någonting är heligt.
Du talar ofta om de där stora frågorna som sällan finns med i den politiska debatten. Livet och döden och kärleken och sånt där. I ert partiprogram ser man dock inte så mycket av det?
–Det gör man visst det! Vi försöker
bland annat beskriva vad en människa är för någonting. Sånt är viktigt att veta om man ska bygga ett bra samhälle.
Kör hårt!
–Är människan en ekonomisk varelse? Eller är vi en kulturell, biologisk och social varelse?
Inte vet jag.
–Jag hävdar det senare och menar därför att vi måste titta på andra värden än de materiella. Det är därför vi miljöpartister betonar det här med sänkt arbetstid, dela på jobben. Att få mer tid, helt enkelt. Tid är den största bristvaran i dag.
Du håller på att bygga om huset därhemma, har jag hört. Använder du firma, eller kör du med svarta polacker som alla andra?
–Nej du! Jag använder en kille med firma.
Du lider av någon slags pigskräck, inte sant?
–Hela det systemet bygger på att några ska tjäna så pass mycket att de har råd att anställa någon som inte har råd att anställa någon.
Ja, naturligtvis.
–Totalt sett tycker jag att arbetsgivaravgifterna ska sänkas. Däremot ska staten inte subventionera tjänster i hushållet.
När du bygger om ditt hus får du dra av 30 000 spänn i ROT-avdrag. Men om din fru behöver lite avlastning eftersom du inte hinner dammsuga under valrörelsen så får hon inte dra av en spänn.
–Jag kan trösta dig med att jag inte tog upp mina byggkostnader i deklarationen.
Idiot!
–Nej, jag valde bort det eftersom jag inte gillar avdraget. Jag klarar mig bra ändå.
Du tycker det är fult med reklam i tv, va?
–Ja, det är ett skamgrepp. TV-reklam är höjden av förnedring. Att man avbryts mitt i en långfilm av reklam. Vad är det för jävla stil? Jävla öststatsfasoner!!!
Väststatsfasoner, menar du?
–Nej, öststatsfasoner. Det är precis som i Sovjet på den tiden då underhållningsprogrammen avbröts av partipropaganda. Det här är samma sak – fast köppropaganda. Vad är det för respekt för individen? Regissörer och producenter borde säga: ”Vi ställer inte upp! Vi accepterar inte att ni visar våra filmer om ni avbryter med reklam”.
Hur mycket pengar lägger miljöpartiet på radioreklam i årets valrörelse?
–Jättelite.
Men ni är med?
–Ja, i någon kanal är vi väl det. Men den reklamen sänds mellan låtarna.
Du drömmer om att bli tungan på vågen i svensk politik, inte sant? Och få jävlas riktigt ordentligt med de andra?
–Nej, drömmen är att andra politiska partier, oavsett om vi har en vågmästarroll eller inte, lyssnar på oss. Att de tar till sig våra argument trots att de inte är tvingade till det.
Utan makt är du värdelös.
Text: Olof Brundin –Jo, i realiteten är det så. Men inom socialdemokraterna finns grupperingar som drar åt vårt håll. Kvinnoförbundet, SSU och Broderskaparna tillexempel.
Avslutningsvis, övertyga mig att rösta på miljöpartiet den 20 september.
–Tänk själv!






söndag, juni 28, 2009

Almedalen: Blir Sverige energiledande om 20 år?

Gryningstimmar. Familjen sussar hemma. På väg på grönt hav. För två är sedan överfölls jag av frågor om mördarsniglar när jag var på Gotland för Almedalsveckan. Kunde upplysa frågande folket om att jag tillhört ett parti som, precis som i allt annat, varit före sin tid också i den frågan.

I år lär det väl bli klimatet som leder till frågor. Jag ska i alla fall imorgon, måndag kl 12 på Teaterskeppet i Visby hamn, delta i ett samtal på temat Är Sverige det energieffektiva föredömet om 20 år. Svaret på den frågan är självklart... (svar på seminariet eller här på bloggen efter kl 13.00 imorgon, måndag).


Alla pratar förresten klimat. Men ibland tvivlar jag på deras avsikter. Klas Eklund är numera klimatprofet, det är ju poppis. När det var poppis att svänga med Maos Lilla Röda, så gjorde han det. och när det blev lönsamt att vandra till höger gjorde han det. Och nu är det klimat. Men vad blir det om Sverigedemokraternas åsikter bli poppis?

Jag är inte rädd för starka människor, jag är rädd för de som springer i flock.

På tisdagen ska jag förresten vara med i prat om passivhus och lågenergihus (kl 14-16) och om belysning (kl 16-17) på samma Teaterskepp. Kommer man dit redan kl 12 får man pröva att köra energieffektiva fordon, vad nu det kan vara...

lördag, juni 27, 2009

Kvinnor är konstiga, inte konstnärer

Séraphine Louis. Hört talas om henne? Nu finns i alla fall en film om denna kvinnliga konstnär. Bra. Inte bara för att den är prisbelönt, utan för att den sätter fingret på avarter inom kulturen.

Den största historiska avarten är att kvinnor försvunnit från kulturhistoiren, och om de finns där så är de "kvinnliga konstnärer", eller "kvinnliga författare". Medan män bara är konstnärer, författare och kompositörer. Varför blev det så?

Anna Larsson påpekade i en krönika häromdagen att det i den insläppta boken Konsten - så funkar det (inte) av Vanja Hermele tydligörs hur jämställdheten inom konstvärlden ser ut. På 1800-talet fanns cirka 1000 verksamma kvinnliga konstnärer i Sverige. När Svenskt Konstlexikon upprättades så fanns bara några stycken kvar.

Så är det också inom litteraturen. Redan på 1880-talet debuterade 137 kvinnliga författare! Flera sålde stora upplagor, höll lika hög kvalitet som de bästa av männen. Likt förbaskat försvann de från litteraturhistorien, som skrevs av män. För kvinnor var ju konstiga. Mäns kreativitet var kreativ, kvinnors bara uttryck för hysteri.

Elin Wägner uttryckte detta fenomen på ett elegant sätt i Väckarklocka:

Flertalet människor nu för tiden dricker vatten från sjöar de aldrig sett. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter de passerat. (-) De historiska lärdomar på vilka vi formar vårt öde, liknar sådant vattenledningsvatten. Endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.

Naturligtvis måste vetenskapen ge en sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om förklaringarna förklarar det som skett. (-) Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv.

Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.

fredag, juni 26, 2009

Olle, Birger, Gud och otrohet...

Vad kan vi lära oss av livet? Tisdag den 30 juni är Birger med i programserien Olle och Gud.

Där diskuteras otrohet.

Förutom Birger deltar Suzanne Osten, Carin Franzon och samtalsledaren, tillika prästen, Olle Carlsson.


I programmet finns inget rätt eller fel - samtalet förs utifrån de medverkandes egna erfarenheter och relationer och synpunkter till dagens ämne. Vad kan vi lära oss av livet?

P1, tisdag 30 juni, kl 14,30, repris på söndagen 17,03.

Läs mer om programmet här.

Hälsningar till Birgers bloggläsare från Mika

Årets Väckarklocka går till,,,

Elin Wägner-samfundet delar varje år ut ett pris för den person eller organisation som arbetat i Elin Wägners anda.

I år går priset till en organisation, nämligen
Kvinna till Kvinna,"för dess mångåriga och framgångsrika för att stödja och lyfta fram kvinnors arbete för fred, demokrati och mänskliga rättigheter i Elin Wägners anda...".

Priset delar ut i samband med Elin Wägner-sällskapets årliga seminarium på St Sigfrids folkhögskola den 19-20 september. Den 21 sept kl 13.00 talar förresten Birger på samma plats om Elin Wägner - möjlighet att lyssna finns i mån av plats.

torsdag, juni 25, 2009

Stackars Mona, Maria, Peter och Lasse...

Nu är de på väg, stackarna. De rödgrönas ledare missar solen och är på turné. Männen i rutiga, långärmade skjortor och kvinnorna i något annat. Jag tycker synd om dem.

Det värsta med politikeråren var inte hårda utfrågningar i teve, eller valrörelser där man var igång 20 timmar per dygn, eller hemska sammanträden och evig kritik, med dåligt samvete, för att jag som manligt rör syntes mer än kvinnliga rör.

Det värsta var tiden kring midsommar. När sommaren var som bäst och det inte fanns tid till många lediga timmar under dygnet.


Jag tänker på det när jag ser den rödgröna låtsas vara glada när de sätter sig på ett tåghelvete mitt i sommaren för att stå på torg och leka entusiastiska. Stackars satar! Vädret är kanon just nu uppe i Kalix, och Marias ungar längtar säkert efter mamma och badstrand. Media meddelar att det varit varmt på tåget.

Jag vaknade idag klockan fem, måsarna skrek nere i viken som bara måsar kan göra, fågelungarna hojtade i boet straxt utanför fönstret, katterna spann av somrig vällust och doften av nymalet kaffe blandat från doften av morgonvarmt tomatstint växthus får kroppens alla celler att sjuda av vällust...

En kanotfärd när ännu morgonens mystik ligger över fjärdens stränder, där kossor än så länge håller ställningarna mot invaderade hästkrakar. Tillbaka till bryggan, har två deadline för artiklar. Datorn i knät. Skriver om Almedalen som börjar nästa vecka, funderar på att till en av tidningarna skriva ett Almedalstal, som jag hade hållit det om jag varit rör för ett grönt parti. Men det kanske är för provocerande...?

Det blev nio Almedealstal sammanlagt, några kunde säkert vara ohållna. Jag är rädd att några av årets alla tal från partiledare och rör också skulle kunna bli ohållna. Blockpolitik dödar visioner, leder till räddhågsenhet, reducerar politiken och krymper drömmarna.

Ser i bladen på Mona, Lasse, Peter och Maria. Tillsammans är de. Skrattar gör de. Mona Sahlin omgärdas än en gång av två språkrör.

Och jag får mejl från upprörda sossevänner som undrar "hur i h-e Mona kan acceptera att sossarna är en och miljöpartisterna är två på varenda satans bild...". De upplever det som kränkande. Kanske har partistrategerna inte förstått att det retar upp gråsossar, att sossar känner sig kränkta, när Sahlin ständigt uppträder omringad av rör.

På den officiella turnébilden, se ovan, är Maria offensiv, lutar sig framåt, in över Monas revir, medan Mona närmast drar tillbaka huvudet. Synvilla kanske. Tillfälligheter. Men hur partistrateger från s kunnat godkänna en sådan bild ter sig totalt obegripligt. Den förstärker bara känslan av att Mona är passivt obekväm i sin roll, medan Maria är offensiv. Precis som när de två figurerar i samma teveprogram.

Men det finns också bilder i bladen där ett rör är borta. Slump? Eller har de insett att det ibland ter sig bättre. Att vara lite återhållsam. Fast synd om dem är det. När sommaren är som bäst. Stå på torg och gapa. Jag hatade det. I Göteborg var det några hundra av de närmast sörjande som lyssnade. Kevin deltog. Som dragplåster. Herregud.

Att åka ut i landet på turné, utan att ha något att säga annat än att man är tillsammans kan slå tillbaka. Jag fattar inte att de vågar sig ut utan att ha konkreta nyheter att presentera. Är de inte rädda för att turnén skall speglas på ett frågande, smått negativt sätt, när journalisterna måste leta efter saker att skriva om? Hitta på egna vinklar. Partistrateger, finns det? Men det kanske kommer nyheter, det kanske blir offensivt. Man lovar att leverera "relativt snart". Vänsterfolk kommer att säga att medierna behandlat turnén illa, att man gjorde mer när Alliansen var ute och for. Men bör man inte ställa sig frågan om det, förutom att slentrianmässigt påpeka att blaskorna är borgliga, kan ha med en relevant nyhetsärdering att göra?

Jag doppar fötterna i vattnet. Har några timmars jobb kvar med artiklarna. Och en stund till för att förbereda ett av seminarierna i Visby. Men jag slipper torg, sommartåg och journalister. Allt har sin tid. Elva år som rör var nog. Det var i själva verket tre för mycket, lusten tog slut, hamnade allt oftare i minoritet, kände att riksdagsgruppen tappade förmåga att se att man satt på ett sluttande på plan, kände sorg över att man inte kände riktig tillit till det egna budskapet, att ord som sagts betydde allt mindre.

Nu tar jag en paus med skrivandet. Ska simma en vända. Stänger av datorn. Såg just att den rödgröna oppositonen vill locka fler turister till Sverige.

"Enligt UNWTO, FN:s turismorganisation, kommer den globala turismen att växa med över 70 procent till 2020 och i Europa med 50 procent. Vi vill att Sverige ska ligga i framkant.", skriver de rödgröna i GP. Glömt är att den globala tursimen är en av de snabbast växande klimatbovarna, att flyget ökar lavinartat genom de allt längre tursitresorna. Då, just då, skriver gröna språkrör tillsammans med Sahlin och Ohly att man hoppas på fler sådana. Herregud!

Jag tar en simtur för att svalka mig. Hej då!

onsdag, juni 24, 2009

Så gör de som är bäst i världen...

Tänkte skriva en del om regeringens klimatprat. Sverige skall ju snart ta över det kuliga ordförandeskapet i EU, och bakom hörnet hotar politikerveckan i Almedalen.

Det lär bli mycket prat om att vår regering är bäst i världen på klimat. Det har retat mig ganska länge, för det är struntprat.

Man svänger sig med siffror som få orkar analysera. Tänkte göra det nu.


Lite tragikomiskt är förresten att Göran Persson fått motta ett stort norskt miljöpris, på 700 000 kronor, för den miljö- och klimatpolitik som De gröna tvingade honom att genomföra - med mitt politiska hjärteblod, grön skatteväxling, som mest genomgripande åtgärd.

Och visst är det magiskt att Fredrik Reinfeldt fått ta emot stående globala ovationer för den gröna skatteväxling som Reinfeldt själv konsekvent röstat emot i riksdagen...

Hur som helst: Alliansregeringen har lovat att sänka utsläppen av klimatgaser med 40% till år 2020.

Det låter ju ganska maffigt, eller hur? Men vad döljer sig bakom siffrorna? Tänkte skriva vad som döljer sig bakom siffrorna...

Sedan ser jag att Lucas Carlsson redan skrivit om det. Så jag ägnar morgonen åt att förbreda lite Visbyseminarier istället för att skriva blogg...

Här hittar du Lucas genomgång! Ha den i minnet nu när Reinfeldt och Olofsson stoltserar om sin klimatpotens inför ordförandeskapet i EU.... Jämför det med DN:s kommentar om att Sverige och EU:s åtaganden är så långtgående att gjorde man mer så hotas Köpenhamnmötet... Tala om att leva i en sandlåda, vara blind när man tittar på forskarrapporter och att vägra se att vi i EU, efter att ha nått våra mål, släpper ut dubbelt så mycket som varje kines... och investerar bråkdelar av vad man gör i t ex Sydkorea.

Och bilden? Jo, den tog jag förra året på Gotland. Undrar om inte motsvarande fornminnesskylt kommer att peka på ett och annat politiskt parti om tjugo år... Och en och annan ledarreaktion.

måndag, juni 22, 2009

Sommar i helvetet för en utshoppad

Bilden är från Jorden vi ärvde (Ordfront) och tagen av Lars Tunbjörk.

Sommarbok 1: Norrtullsligan

Norrtullsligan skrevs för mer än 100 år sedan men känns ändå förvånansvärt modern, med ett mestadels både rappt och provocerande språk. Det var Elin Wägners första roman. Och den första svenska bok där kvinnor intar staden.

Boken är en samhällssatir, med åtskillig galghumor och jargong, som handlar om några fattiga, självförsörjande, kontorister i Stockholm. Elin Wägner driver friskt och bitskt med dubbelmoral och sexuella trakasserier på arbetsplatser där "chefer vill ha sina unga och söta kontorsflickor som supplement till sin familjebok".


Drygt 60 procent av romanen utspelar sig i bostaden på Norrtullsgatan, 4 trappor upp utan hiss, men resten är i stort förlagt till det offentliga rummet där Elin Wägners journalistiska förmåga används fullt ut då hon beskriver den skramlande röda spårvagnen, den långa stenöknen mellan Centralen och Odenplan och hela Norrtullsgatan som "liknar ett möbelmagasin och ger de intimaste inblickar i de flyttande familjernas liv".

Kvinnors aktiva närvaro och rörlighet i gatuvimmel och stadsbild beskrivs alltså för första gången i litterär form (tidigare fanns kvinnor i staden mest som prostituerade eller i armkrok med män). Här finns således yrkesarbetande kvinnor som skyndar hem på gatorna efter det att spårvagnarna slutat gå, kvinnor som går på krogen för att få sig en matbit eller föra en diskussion med något kollega. Som vore de män...

Rappt får den som läser boken också en lättsam historielektion som heter duga när det gäller vardagspladder och vardagsbekymmer.

Vi hade en överdådig supé, stämningen blev hög, Baby fick fram Levertin och deklamerade mellan smörgåsarna. Sedan släckte vi lamporna, fick ljus i ampeln och rökte andäktigt var sin cigarett.


Först klockan tio domnade skrattdyningarna av, och vi gjorde oss i ordning för natten. När vi legat tysta en stund, sade Baby högtidligt: "Nu går överklassen på Operakällaren".

Och så somnade vi.

Journalisten som blev författare
Elin Wägner hade några år innan boken kom ut flyttat till Stockholm (från Helsingborg, där hon bland annat arbetat som journalist) för att arbeta på veckotidningen Idun och frilansa på Dagens Nyheter under signaturen Devinez. Hon fick spelrum för skämt och satir i sina kåserier och utvecklade den stil som blev så kännetecknande för den unga Wägner.

Från november 1907 till februari 1908 skrev hon följetongen Norrtullsligans könika. Den kom ut som bok, under namnet Norrtullsligan, några månader senare.

Självfallet var det provocerande att som ung kvinna skriva om självförsörjande kvinnor som tog sig friheter som ärofyllda kvinnor inte skulle göra. Mycket riktigt dyker det upp insändare i tidningar som kritiserade Wägner. Hon utmålades som symbol för kvinnolitteratur präglad av vanvett. En insändare manade till skydd för "våra söner" som drabbas av de omoraliska unga kvinnor som tar sig för att umgås, med sexuella inslag, med män före äktenskapet. Det visade sig att bakom den insändaren stod en före detta fästman...

Själv bodde Elin Wägner inte på Norrtullsgatan, men väl på Upplandsgatan 54 - 4 trappor över gården. Ganska nära Odenplan.

Gatorna kvalde mig, att inte tala om alla de fula husen. Jag tyckte, jag skulle velat ställa mig på Odenplan och kräkas! Och jag skulle velat lägga en liten bomb under kontorstrappan.

Lättsamt, men med udd
När Harry Martinson i sitt inträdestal i Svenska Akademien talade om Elin Wägner så antydde han ganska nedsättande att hennes tidiga böcker var av flickboksnatur. Möjligen kan man hävda detta utifrån den fjäderlätta stilen och den jargong som ligans medlemmar har, men Martinson tycks ha gått förbi att romanen alls inte är politisk oskuldsfull.

Sålunda kan man ta del av hur Pegg, när hon köar i kylan för att betala sin skatt, funderar på att vägra betala så länge kvinnor saknar rösträtt (Elin Wägner skulle några år senare, som ganska ensam röst i Sverige, försvara de engelska sufragetternas skattevägran på grund av samma orsak.)

Eva berättar andfådd hur hon träffat en gammal studiekamrat som hon gick på handelsinstitutet tillsammans med:

Vi var ungefär lika styva. Tänk du, och nu har han 4 600 i månaden i fast lön och jag har 1000, är inte det eget?

Och Pegg går Drottninggatan fram en kväll och antastas sex gånger mellan Fredsgatan och Kungsgatan och konstaterade att den sjunde som antastade henne var chefen. Så visst är redan Elin Wägners första roman fylld med politiska ställningstaganden, klädd i wägnersk ungdomlig språkdräkt.

Filmades med "lyckligt slut"

Boken är en av Elin Wägners mest omtalade och tillhör skaran som åter utgivits på senare tid. Personligen tycker jag att hon skrivit bättre böcker, men det säger mer om de övriga böckerna än om Norrtullsligan.

Boken blev film 1923, det vill säga 15 år efter utgivningen, vilket visar hur illa det fortfarande var ställt för underbetalda kontorsflickor. Manus skrevs av Hjalmar Bergman och han valde att ändra slutet: flickorna blev lyckligt gifta med män. I Elin Wägners roman monterades däremot de traditionellt romantiska klichéerna ner, ofta med en humoristisk effektiv klackspark. Sålunda kunde Baby konstatera att "de verkliga sorgerna är gallsten och brist i kassan", snarare än att just blivit av med sin notarie. Och den enda av Norrtullsligans medlemmar som gifter sig drabbas av en man som visserligen är redig, men "obehaglig som att tappa kjolen".

Jag nämnde att språket i boken är rappt - dialogerna ger mig ibland en känsla av att det kunnat vara Slas som skrivit dem... Vilket gör att boken med fördel kan läsas högt i sommarkvällen, efter god mat och dryck. Den är inte längre än att man läser ut den innan midnatt...

söndag, juni 21, 2009

Han sökte och fann Elin Wägner...

Var Elin Wägner särartsfeminist eller likhetsfeminist? Eller vadå? Under årens lopp har litteraturvetare, kvinnoforskare och andra haft uppfattningar i denna fråga.

Från vänster har man kritiserat henne för att vara särartsfeminist, och från höger har man ibland hävdat att hon är ett gott föredöme för just... särartsfeminister. Det känns mest som man använt henne i egna politiska syften.

Hur som: Peter Forsgren intervjuas här i Smålands Posten och den uppfattning han har överensstämmer helt med min uppfattning.

Förresten blir jag intervjuad här i samma ämne och i samma tidning.

Vadan dessa intervjuer? Jo, på Lilla Björka (Elin Wägners hem i Småland) har under pompa och ståt, med landshövding och allt, invigs en utställning från Möbelriket. Och någon särartsfeminist var Elin Wägner sannerligen inte - tvärtom ironiserade hon, vänligt men bestämt, över t ex Ellen Key som ansåg att kvinnors arbetsmarknad borde inskränkas till vård och omsorg - och möjligen som arkitekt till barnkammare...

lördag, juni 20, 2009

Gårdagens NYHETSPANEL - denna gång med tre gubbar - hittar du här...

När Ingvar Kamprad fick miljödiplom...

God midsommar. Imorgon vänder det. Deppigt? Absolut! Tänkte därför underhålla er, kära bloggläsare, med en god berättelse om dagens Sommarvärd, Ingvar Kamprad.

Det var så att han, och andra företagsledare, skulle motta intyg och erkännande efter att ha gått en grundläggande miljöutbildning hos Det Naturliga Steget. Fest och gamman. Och jag var en av de inbjudna - man lockade med underhållning och mingel med Annefrid Lyngstad.

Hur som helst: När Ingvar Kamprad skulle tacka för utbildning och intyg så talade han om sådant han lärt sig om naturens systemvillkor men kom snart in på IKEA:s behov av trävaror. Inte minst från Asien. Han kom in på konflikten mellan skyddade skogar och folkens behov av möbler. Och att djurarter utrotats i alla tider.

Nu började skaran med åhörare ana att något skulle gå snett, och företrädare för Naturliga Steget började titta ner, med allt mer röda kinder. Till slut hade den gode Ingvar blivit så upprörd över miljömuppar att han berättade att det fanns en "miljöorganisation som till och med har en symbol föreställande djur som har försökt bli utplånade i decennier".

Med mild hand avtackades han så fort det gick. Och en företrädare för Det Naturliga Steget viskade i mitt öra att det var en jävla tur att man misslyckats att få dit någon från media... Nu verkar Pandan slagit tillbaka...

Nu ska jag gå och lägga mig. I IKEA-sängen. Utan inslag av trä från regnskog. Ska lyssna på Ingvar om några timmar...

fredag, juni 19, 2009

Fundamentalism och juninatt.

Varför har du inte kommenterat partiledardebatten i riksdagen? frågar några av bloggläsarna i mejl till mig. Svaret är att jag har kommenterat debatten. Genom att inte kommentera den. Det finns någon sorts tragik över svensk politik, en visionslöshet jag inte upplevt under mitt politiskt medvetna liv. Blockpolitiken förlamar och reducerar.

Det är nästan ohyggligt, för ett politiskt djur som mig, att uppleva hur den politiska rädslan för annat än den etablerade världsbilden, med sin enfaldiga verktygskatalog, förvandlat den enstämmiga politiska debatten till något som liknar en samstämmig religiös trosbekännelse.

Politiker kritiserar fundamentalismen i religioner, men tycks inte se fundamentalismen i sitt eget tankesystem. De två blocken far fram på samma motorväg, i samma riktning, om än i var sin fil. Rädda för allt utanför det givna, godkända, tankemönstret. Allt som inte företräder kvantitativa mått som MER, SNABBARE, STÖRRE är bannlyst i den rikspolitiska debatten. Det är volym som mäts. Därför måste vi ha snabbare och bredare varuflöden, ständigt ökande konsumtion, ständigt ökande produktion, större volymer på ekonomin, mer lönearbete trots att vi automatiserat, robotiserat, effektiviserat, datoriserat. Det politikerna i båda blocken predikar är: Spring fortare, annars blir vi fattiga.

Juninatt. Milt regn. Ugglor, fladdermöss, ännu doft av syren. Svårt att klara mig en midsommarafton utan den här låten... Strofen Give yourself a little more time, riktar jag till politiker som inte tar sig tid att tänka efter utan bara springer.
Spelades in i gryningen den 4 april 1960, fyra minuter i sju för att vara exakt, i Studio B i Nashville. Man satte den på två tagningar. På sax är det Boots Randolph. Inspelningen avslutade en natt under vilken man spelade in 12 låtar, varav Fever, It´s now or never, I gotta know, Such a night, Are you lonesome tonight blev de mest kända. (Studio B byggdes tills dess att Elvis kom tillbaka från lumpen - han hade varit kritisk till den gamla studio som RCA hade).

torsdag, juni 18, 2009

Apropå gitarrer....

Med anledning av gårdagens inlägg så kan ju gitarrer vara fyllda med lust också i mer traditionell mening, som här där James Burton och Bruce Springsteen duellerar när väl Roy Orbison tystnat en stund...
Om ni undrar om det är Elvis Costello, Tom Waits och Elvis gamla trummis Ronnie Tutt som är med i bandet så hade ni helt rätt. Mer om inspelningen här.

onsdag, juni 17, 2009

Clapton, Winberg och min scenkollega Fred Lane...

... är storartade, prisbelönta, gitarrister. Men Tommy Emmanuel är gitarrens Paganini.

Killen är ensam, låter som en orkester och kan spela allt. Klicka här och förundras!
PS!
Vet du inte vem Paganini - "Djävulens musiker" - var så skrev jag om honom här...

tisdag, juni 16, 2009

En klockren humanist

Jag är en klockren humanist. Och bör gå med i organisationen Humanisterna.

Det är resultatet av en test jag gjort. Vilket är lite lustigt eftersom jag i ett teveprogram, som sänds till hösten, kritiserar just Humanisterna.


Testen är förstås lanserad av Humanisterna, som ett sätt att få fler medlemmar, kan jag tänka.

Testfrågorna är vådligt förenklade. Till och med som icke-troende uppfattar jag dem som ganska fördummande, ungefär som vore de tillyxade av en smått bakfull kvällstidningsredaktör. Fast kan man få igång den debatt om livsåskådning så inte mig emot. Det kanske till och med kan leda till frågan: Vad ska vi ha livet till? Vad är viktigt? Allt det där som rädda politiker undviker att tala om... Och som ekonomin inte rymmer...

Om intelligent design har jag förresten skrivit här. Och om Humanisterna här.

måndag, juni 15, 2009

Äntligen - den har kommit!

En rapport från Sustainable Development Commission - som arbetar direkt under den brittiska regeringen - har konstaterat att vi inte kan fortsätta med den tillväxt vi tror är en nödvändighet. Rapportens författare är professor Tim Jackson.

Rapporten heter
Prosperity without growth? (Välstånd utan tillväxt?) och inleds helt fräckt med att konstatera, det som gamla tiders språkrör gjorde på varenda offentligt möte, att den globala BNP har femdubblats sedan 1950 och att gängse tillväxttakt skulle medföra att den femtonfaldigas fram till 2050.

Den femdubbling vi haft sedan 1950 har, meddelar rapporten, medfört påtagliga klimatförändringar och destabilisering av 60% av jordens ekosystem. Vilket talar för att en ytterligare femtondubbling leder till någon som närmast kan liknas vid en katastrof.

Den smarta teknikutveckling som möjliggör effektivare användning av energi och andra resurser kommer inte att väga upp en sådan volymökning, konstateras i rapporten. Det är det som kallas rekyleffekt.

I rapporten redovisas att vi som lever i den rika delen av världen måste sänka arbetstiden och minska konsumtionen - också det något som gamla tiders språkrör ältade... Dessutom måste en större andel av den totala ekonomin gå till offentliga investeringar i grön hållbar infrastruktur (t ex järnväg och förnybar energi) istället för till privat konsumtion. I klartext: sänkt inte det totala skattetrycket nu. Smärtsamt?

Och dessutom - håll nu i perukerna, kära tillväxtkramare av allehanda färger! - måste vi organisera och bygga en ekonomi som klarar sig utan dagens drogaktiga beroende av ständig ekonomisk tillväxt. Rapporten visar att det som uppfattas som framgång av dem som lever kvar - eller återfallit - i det fossiliserade BNP-tänkandet istället är en belastning.

Här hittar du rapporten.
Bilden föreställer författaren, professor Tim Jackson.

söndag, juni 14, 2009

Regnet det bara öser ner, men läs gärna...

... den här. Har visserligen skrivit om både boken och ämnet förr, men det är ju inte så vanligt att DN utmanar sig själv.

lördag, juni 13, 2009

Nyfiken på Elin?

Är du nyfiken på Elin Wägner? Här hittar du mina inbokade föreläsningar, mer info via provoka@telia.com
Simrishamn
6 juli kl 08.30 "Frukost vid havet", Hamnplan
Ovanåker
9 september Info: 070-2022262
Sandviken
17 sept 18.30 Biblioteket
Söderhamn
18 september
Gävle
19 september 15:00
Klimatfrågan och Elin Wägner
Växjö
21 september kl 12.00 St Sigfrids folkhögskola

Lindesberg
24 september 19.15 Biblioteket
Västerås
5 oktober 18.30 Stadsbiblioteket
Örebro
15 oktober 18.30 Mer info: 019-321891
Östra Vingåker
22 oktober 19.00 Församlingshemmet
Säter
24 oktober kl 18.00
Örebro
13 januari 2010 Pensionärsuniversitetet

fredag, juni 12, 2009

Nutidshistoria genom musiken i P4

Mikael Wiehe, Py Bäckman, Birger Schlaug, Susanna Alakoski, Jan Eliasson och Stina Lundberg-Dabrowski är några av de som hjälper till att avläsa nutidshistorien genom musiken.

Det sker i programmet Pop och politik, som börjar sändas den 13 juni, klockan 11.03 i P4. Se mer här.

Med hälsning till Birgers bloggläsare,
Mikaela H

torsdag, juni 11, 2009

Så lätt kapar man ett parti...

Det går inte så bra för sossarna. Vare sig i Sverige eller i EU. Men inte i kommuner heller...

I den lilla kommunen Vingåker, vid vars gräns jag bor, har socialdemokraterna råkat ut för en kupp.

Plötsligt har 300 personer, från samhällen utanför centralorten, blivit nya medlemmar. Det skall jämföras med det hundratal gamla medlemmar som funnits.


Människor har helt enkelt kapat kommunens största parti! De flesta har säkert röstat på sossarna, men åtskilliga är inte ens sossar så vitt jag förstår. Inte blir det roligare för sosseledningen att grannkommunens f.d. utflyttade s-märkta kommunalrådet - som gillade friår och som dragit åstad och skaffat får som vilken gammal miljöpartist som helst - gillar upproret.

Skälet till kapningen i Vingåker är hot och beslut att lägga ner landsbygdsskolor. Man menar att det har skett på odemokratiska grunder, på skamligt sätt och på bristande beslutsunderlag. Det sosseparti som går till val nästa gång i den lilla kommunen kan vara ett helt annat än det som gick till val förra gången.

Det är nog lättare att kapa ett parti än att starta ett nytt.

Man kan också göra som Folkpartiet, medvetet låta en person som inte bryr sig så mycket om partiprogram och sådant bjäfs stå på första plats i listorna för att dra röster - men det bygger förstås på att man kan dumpa henne i Bryssel sedan. Annars kulle hon ju kunna ställa till en massa problem. FP ska nu utreda varför det gick så bra i valet...

Varför analysera det som siffrorna så tydligt skriker ut, frågar sig SvD. Svaret är förstås att man, som så ofta i politiken, vill klura ut ett alternativt svar.

Bilden visar kommunalrådet i Vingåker, Viking Jonsson, vars skepp bordats.